Diala Jomaa var 21 år när hon i september 1999 flyttade från Libanon till Sverige. Hon hade gift sig med en man från Libanon som var bosatt i Borlänge.
Med sig från Beirut hade hon en halv utbildning till dataingenjör med inriktning mot informatik. Diala Jomaa berättar att det var lika få tjejer som gick på datautbildningar i Libanon som i Sverige. I hennes klass i Beirut gick det cirka tio tjejer på 100 killar.
– Jag ville fortsätta studera i Sverige och gick till studievägledare och frågade hur jag skulle gå till väga. Studievägledarna sa att du får gå den långa vägen om du ska lyckas. Om du vill gå den korta vägen så kommer du att misslyckas.
Hon valde den långa vägen. Och började om från början.
– Den långa vägen är den hårda vägen. Det innebär att ha tålamod och lära sig språket jättebra och sedan börja utbildningen. Och det har jag gjort. Jag började läsa svenska. Och jag har också studerat engelska från nybörjarnivå. Vi lärde oss franska i Libanon så jag kunde ingen engelska. Det var en lång väg men det gav utdelning till slut.
Hon gick igenom alla stadier på Svenska för invandrare, SFI, läste in gymnasiet och matematik på komvux.
– Jag hade läst matematik också i Libanon, så det blev jättemycket matematik, säger Diala Jomaa och skrattar.
Under hela vårt samtal har hon nära till skratt.
Skärpte sitt kritiska tänkande
Medan Diala Jomaa pluggade för att komma in på den svenska högskolan blev hon gravid.
– Jag fick mitt första barn 2000 och mitt andra barn 2004. Men jag hade ingen mammaledighet utan studerade hela tiden.
Redan 2004 kunde hon söka till Högskolan Dalarna och blev antagen direkt.
Forskningen lockade och i slutet av 2011 började Diala Jomaa forskarutbildningen vid Högskolan Dalarna.
Inte bara Diala Jomaas yrkesliv utan hela hennes liv förändrades av doktorandstudierna.
– Min pappa frågade mig när jag var klar med min utbildning: Vad är skillnaden? Jag svarade att jag blivit mer kritisk, att jag kan länka samman saker på ett annat sätt nu. Och jag kan se mycket som jag inte kunde göra innan.
De första åren i Sverige var Diala Jomaa traditionellt klädd i slöja, hijab.
– Men när man blir forskare skärps ens kritiska tänkande. Det första året på doktorandutbildningen började jag tänka: Vad är slöjan och varför ska jag ha den? Måste jag ha den, och vad gör den för skillnad? Min tro beror ju inte på utseendet. Om jag är muslim så är jag det inuti. Jag behöver inte visa det med mitt yttre.
Ett beslut mognade fram.
– Jag har en hjärna som kan analysera. Ingen behöver säga åt mig vad jag ska göra. Jag kände att jag var mer mig själv utan slöjan. Så jag tog av den.
Men beslutet fick konsekvenser.
– Det blev verkligen en stor förändring i allt. Efter att jag tog av slöjan blev det skilsmässa. Men det är inte enkelt att få skilsmässa i Libanon. I Sverige har man rätt att skilja sig. I mitt land är det annorlunda. Där är det mannen som bestämmer och det tog tid.
Hennes familj i Libanon var kritisk till att hon tog av slöjan.
– I början var de emot att jag skulle skilja mig. Alla var emot mig: ”Du kan inte skilja dig, du måste vara med familjen”, sa de. Men nu är de stolta över mig, det är en jättestor skillnad.
Forskning om AI i vägskyltar
Om vi tar ett steg tillbaka i tiden så stod det ganska tidigt klart för Diala Jomaa att hon ville bli lärare på högskolan. Hennes väg till doktorandstudierna var målmedveten.
Hon gick en treårig utbildning till dataingenjör och byggde på med en master i artificiell intelligens, AI. Hon var lärarassistent under en period, därefter adjunkt vid högskolan och sedan forskningsassistent under två år inom ett externt projekt innan hon antogs till forskarutbildningen.
– Mitt doktorandprojekt gjorde jag tillsammans med företaget SafeX, som tillverkar hastighetsskyltar som blinkar när man kör för snabbt. Jag undersökte hur sådana dynamiska hastighetsskyltar kan bli mer effektiva.
Diala Jomaa startade projektet från början, hon var med och installerade hastighetsskyltar och kameror som registrerade trafikflöde och bilarnas hastighet. Hon studerade hur skyltarna bör installeras och hur de ska blinka.
– Min studie visar att det är bäst att hastighetsgränsen inte är statisk utan varierar.
Hon kom fram till att hastigheten kan vara olika beroende på vilken tid på dygnet det är. Exempelvis har man en hastighet på morgonen, när det är rusningstrafik, och när det är mindre trafik har man en annan hastighet. Med hjälp av AI är det möjligt att låta skyltarna bete sig smart.
– Och om skyltarna beter sig smart blir det ett förtroende mellan förare och skylt. Föraren uppfattar då hastighetsgränsen som relevant.
Företaget som Diala Jomaa samarbetade med uppskattade forskningen.
– De hade inte tänkt på det sättet innan, säger hon.
Arbetade i industrin
I juni 2016 disputerade hon på avhandlingen A data driven approach for automating vehicle activated signs.
Efter disputationen fortsatte hon som lärare på Högskolan Dalarna fram till januari 2017.
– När jag doktorerat kände jag hur mycket jag verkligen tyckte om högskolan. Jag tycker om att lära ut och jag tycker om studenterna.
Men hon tvekade inför beslutet om nästa steg.
– Skulle jag prova att arbeta i industrin eller skulle jag vara kvar i högskolan utan avbrott? Då tänkte jag att det är bäst att gå till industrin direkt.
Nästa steg blev därför att arbeta som konsult i företaget Sogeti under ett och ett halvt år.
– Det var verkligen en bra erfarenhet. Men jag kände hela tiden att akademin drog, att vara universitetslärare är min grej, säger Diala Jomaa och skrattar.
Hon lägger till:
– Men jag tycker också att det är bra att arbeta inom näringslivet eller industrin och testa hur det är att jobba där innan man blir universitetslärare. Med de erfarenheterna blir det också stor skillnad när man undervisar. Jag känner skillnaden hur det är att undervisa nu, efter att jag jobbat i industrin, jämfört med innan jag gjorde det.
Återvände till högskolan
I september 2018 återvände hon till Högskolan Dalarna.
– Det kändes som att komma hem till mamma och pappa. Det var en härlig känsla, säger hon och skrattar återigen.
Nu bor Diala Jomaa själv med sina barn, en son och en dotter, och har delad vårdnad. Hennes långa resa har inte varit enkel.
– Nej, forskarlivet är inte enkelt. Speciellt om man tänker på att man bör ha det lugnt hemma när man doktorerar, så att man kan koncentrera sig på forskningen. När man har problem med familjen blir det dubbelt krångligt.
Hon är nu adjunkt i informatik och lärare i programmering och statistik. Hennes planer för den närmaste tiden är klara.
– Jag ska ansöka om att bli lektor, jag är behörig efter att jag disputerat, men har inte haft tid att fylla i papperen för att jag haft för mycket att göra. Och jag har rätt nyligen blivit biträdande handledare för en doktorand.
I framtiden vill hon forska.
– Jag njuter av att undervisa. Men jag vill också komma tillbaka till forskningen och gå vidare med den. Samtidigt vill jag bli en bättre lärare, jag tänker hela tiden på hur ska jag nå mina studenter på ett bättre sätt, säger Diala Jomaa.