Entrén till Textilhögskolan är inte som vilken lärosätesentré som helst. Här möts besökaren först av ett kafé med dryckesrättigheter och inbjudande bord, en tyg- och mönsteraffär för dyr för de som lever på studielån, studenters kreationer bakom skyltfönster, textilkonstverk och Textilmuseet.
Det ser mer ut som en trendig galleria än en offentlig institution.
Textile Fashion Center, som byggnaden kallas, invigdes 2014 och rymmer 80 verksamheter inom främst textil och mode, från småföretag till självaste Textilhögskolan. Samlokalisering för ökad samverkan är idén, och ett kommunalt bolag ansvarar för centrumet.
En öppen trappa leder till det första våningsplanet där Smart Textiles Showroom, visningslokalen för Textilhögskolans flaggskepp för innovation och samverkan, ligger. Den ansvariga för Smart Textiles Technology Lab, docenten Nils-Krister Persson, har kommit för att visa Universitetsläraren de utställda exemplen på spjutspetsforskningen, men får vänta medan en minister med entourage avslutar sin guidade tur bland maskinstickade konstgjorda blodkärl, EKG-linnen och textilier gjorda av svensk cellulosa.
Konstgjorda muskler
Vissa av forskningsprojekten ger science fiction-associationer, men grunden till det mesta här bygger på ett uråldrigt – och kvinnodominerat – arbete: vävning. De till synes gamla vävmaskinerna och vävstolarna som står på rad nere i Textilhögskolans väveri är därför inte historiska kuriosa utan alltjämt fundamentala forsknings- och innovationsverktyg.
– Här börjar man ofta arbetet, att väva är vårt sätt att skissa, säger Nils-Krister Persson.
Vid en handvävstol i trä, som man mönsterprogrammerar via en dator, sitter doktoranden Carin Backe. Hennes väv går i gråtonade och svarta ränder. Början på en bordsduk? Nej, grundforskning som kan leda till en artificiell muskel.
De svarta ränderna i hennes väv är som flätade tuber som kan expandera och dra ihop sig. Det är denna rörelse i textilen som textilingenjören Carin Backe forskar på och vill utveckla. Rörelsen är samma som i en muskel, och med en ballong som fylls och töms i textiltuben skulle man kunna efterlikna muskelns funktion.
En sådan rörelse i textilen kan också bli relevant för rehabiliteringsverktyg som bärs utanpå kroppen, som mjuka exoskelett.
Carin Backe framhåller textilens fördel framför metallens:
– Än så länge hjälper robotar mest till i produktion och det är jättesvårt att använda dem för mänsklig kontakt för de är så robusta och klumpiga. Textilier har vi ju däremot på oss hela tiden.
Byxor hjälper till att lyfta benen
Nils-Krister Persson, som är hennes handledare, målar upp ett framtidsscenario där en person som har svårt att gå efter en bilolycka drar på sig ett par åtsittande byxor, vilka genom sin sammandragande funktion hjälper till att lyfta benen.
Han är också involverad i ett stort projekt inom EU:s forskningsprogram Horisont 2020, kallat Suitceyes, där syftet är att utveckla ett plagg som förbättrar dövblindas möjligheter att röra sig fritt och att kommunicera. De använder ett teckenspråk baserat på beröring, ofta i handen eller på ryggen, och behöver ofta ha tolkar med sig för att uppfatta omvärlden och kommunicera med den.
Ett par våningar upp i högskolan, vid ett stort bord med symaskiner och saxar på, står en provdocka som bär den ihopnålade skissen för en av prototyperna av den smarta tröjan för dövblinda. Den består av breda remsor vävda som ett schackbräde över ryggen. Varje ruta ska genom vibrationer kunna kommunicera det som annars en mänsklig hand skulle behöva göra.
Tanken är att plagget, utifrån information från till exempel en kamera, ska kunna meddela personen hur rummet hen gått in i är utformat eller vad någon i rummet säger.
Tyg kan rena vatten
Nils-Krister Persson är från början fysiker inom biomolekylär och organisk elektronik. Han fick jobbet att leda Smart Textiles Technology Lab för tio år sedan för att hjälpa till att bredda användningsområdet för textilier.
– Mitt tidigare arbete handlade mycket om polymerer, långa molekyler som är grunden för både plast och cellulosa och finns i biomolekyler i kroppen. Polyester och nylon är polymerer, till exempel. Mitt uppdrag här har varit att ta in olika nya impulser – kan man skapa spännande fysikaliska mekanismer i textil? Kan man jobba med vattenrening? Ja, det gör vi faktiskt nu, säger Nils-Krister Persson.
I ett labb där det hänger vita rockar berättar han om tyg med fotokatalytiskt material som kan rullas ut i en förorenad bäck och med hjälp av solens strålar döda bakterierna i den. En annan smart textil är ett tyg med zink och kol invävt så att det får två elektroder. Genom att föra ström igenom tyget kan det elektrokemiskt rena avloppsvatten från till exempel färgindustrin där en stor del av miljöproblematiken inom textilproduktionen finns.
Stort intresse för hållbarhet
Hållbarhet är en av Textilhögskolans profilfrågor. Högskolan i Borås är det enda lärosätet i Sverige som utbildar textilingenjörer, men textildesign har också en viktig plats här. I en del korridorer och rum står klädställningar fulla med olika plagg, som vore det backstage på en modevisning.
– Modevärlden är ju problematisk. Vi har produktion där, och konsumtion här. Det är väldigt dåliga arbetsförhållanden, långa transporter och miljöproblematik. Vi pratar inte heller längre om modesäsonger utan varje vecka ska kunden komma in i affären och få en ny upplevelse, säger Nils-Krister Persson.
Studenterna har ett stort intresse för hållbarhetsfrågor, berättar han, men när de sedan kommer ut i företagsvärlden kan de mötas av en krass verklighet och gamla tankesätt.
– Den kanske viktigaste påverkan vi har är i våra samarbeten med företag där vi försöker vara en föregångare inom textil och visa upp det nya.
Spinner tråd av svamp
En nyckel i hållbarhetsarbetet är att utveckla textilier med mindre miljömässiga avtryck än bomull och plastbaserade material. Forskning kring detta pågår också utanför Textilhögskolan. På andra sidan järnvägsspåren i en mer traditionellt utformad byggnad vid Högskolan i Borås leder kemiingenjören och docenten Akram Zamani, vid sektionen för resursåtervinning och samhällsbyggnad, arbetet med att skapa textilier från svampar.
Andra forskare vid högskolan har identifierat bröd som den främsta produkten i mataffärers avfall, och därför valde hon att använda just det som näring till de speciella svamparna.
Omkring 20 kilo gammalt bröd om dagen hämtade Akram Zamani från Ica-affären längre ner på gatan under sina experiment förra vintern, då hon tillsammans med bioteknikern och lektorn Jorge Ferreira samt masterstudenten Ludmila Bucuricova odlade fram svamparna i labbet. Det gick över förväntan, men sedan skulle svamparna genomgå sitt eldprov: att spinnas till tråd.
– Så vitt vi vet har ingen gjort det med svampar tidigare, säger Akram Zamani.
Vill hitta tillämpningar inom vården
Det var hennes doktorand Sofie Svensson som skötte spinntesterna och utmaningarna var så många att de ibland tvivlade på att de skulle lyckas. Men så en dag i maj fick Akram Zamani en filmsnutt skickad till sig där den egenbyggda spinnmaskinen matade ut en sammanhängande tråd av svampfiber.
– Jag blev så glad! Det här projektet är min bebis. Idén att använda svamp för att göra tråd har jag haft i flera år och att se att det funkar känns väldigt bra, säger Akram Zamani.
Hon visar upp en bit svamptråd, den är stark och något elastisk. Personligen är Akram Zamani mest intresserad av hur den kan användas för produkter inom vården. Att svamptextilen är biologiskt nedbrytbar är en fördel, och hon håller också på att testa dess antibakteriella egenskaper.
Den skulle till exempel kunna vara ett bra material för sårförband och nedbrytbara stygn, men hon vill också utforska dess potential som stödstruktur i vävnadsrekonstruktioner, som när man odlar artificiella organ för implantation.
– Folk verkar väldigt intresserade av att veta om vi kommer att kunna göra kläder från gammalt bröd, och det kan vi testa att göra, men det kanske inte är att använda textilens fulla potential, säger Akram Zamani.
Vad gör du här?
Erika Blomgren, adjunkt i modedesign och programansvarig.
– Jag har ett övergripande ansvar för kandidatprogrammet i modedesign och undervisar. Mitt specialområde är skiss som designmetod.
Vad gjorde du tidigare?
– Jag jobbade som designer för olika företag och även som frilansande illustratör.
Hur har undervisningen i mode förändrats sedan du själv studerade på Textilhögskolan i slutet på 1990-talet?
– Då var utbildningen mer baserad på ett traditionellt sätt att arbeta som designer och skulle efterlikna designprocessen ute i industrin. Nu handlar det mer om att ge studenterna förutsättningar att tänka kritiskt och ge egna förslag på nya metoder att designa utifrån, till exempel mer hållbara sätt att göra kläder på.
Hur tror du modeindustrin ser ut om 20 år?
– Modebranschen genomgår en identitetskris. Vi måste tänka om hela systemet så att kläder produceras på ett mer hållbart och etiskt sätt. Det är helt nya förutsättningar för våra designers och jag vill att de ska vara medvetna om hela produktionsprocessen och hur de som designers påverkar slutresultatet och konsumenten.