Ibland måste Karen Ann Blom gå upp mitt i natten för att kunna prata med sina intervjupersoner i USA, via videolänk. Hon samtalar med människor som varit med i tv-programmet Allt för Sverige, en realityserie i Sveriges television i vilken amerikaner med rötter i Sverige besöker platserna där deras förfäder levde en gång i tiden.
Det är något av en utmaning, att sitta i köket klockan två på natten och göra djupintervjuer.
– Jag anpassar mig så klart till de tider som passar bra för dem som bor i USA, för jag vill ju inte tappa någon deltagare, säger hon.
Över huvud taget har det varit lite komplicerat att jobba hemifrån, under pandemin, eftersom Karen Ann Blom har tre barn och inget riktigt bra ställe att sitta och arbeta på.
– Jag sitter vid bordet i köket och sprider ut mig, och när det är dags för middag måste jag packa ihop mina grejer så det går att duka bordet. Samtidigt vet jag att min handledare sitter i en garderob hemma hos sig. Hans fru brukar komma och fråga honom om han är vid liv, säger hon och skrattar.
Berättar sin livshistoria
Personerna som Karen Ann Blom pratar med mitt i natten, är kvinnor och män från olika delstater i USA. De är mellan 28 och 78 år gamla och har vanliga yrken som lärare, snickare, jurister och lastbilschaufförer. Inga kändisar med andra ord. Några är hemmafruar och några är pensionärer, men de har en sak gemensamt. De har hälsat på i sina förfäders land Sverige och träffat mer eller mindre avlägsna släktingar som de har här. Det har på olika sätt och i olika grad påverkat deras identitet.
– Jag känner mig som en psykolog när jag lyssnar till de här personernas upplevelser.
Många av deltagarna har skapat en djup anknytning till sina släktingar som de träffade i Sverige, trots att de inte är särskilt nära släkt. Det kan till exempel handla om att någon fått kontakt med sin farfars brors dotterdotter. De flesta av intervjupersonerna har varit väldigt öppna och i stort sett berättat hela sin livshistoria för mig. Jag är förvånad över hur mycket de här personerna vill dela med sig till mig, som främling, säger Karen Ann Blom.
Har rötter i Norrland
Genom att lyssna på intervjupersonernas berättelser kommer hon ihåg sin egen resa genom släktforskningen. Karen Ann Bloms mormors mor emigrerade till Kanada från norra Sverige, och det var en stark upplevelse att besöka området kring Örnsköldsvik där hon kom ifrån.
– Även om jag trivs jättebra i Jönköping är det något annat när jag kommer till Norrland. Och det var jätteintressant att träffa min mammas blonda, blåögda släktingar.
En av de nyfunna släktingarna i Sverige visade sig till utseendet vara som en kopia av Karen Ann Bloms mammas moster i Kanada.
– Jag tog med mig bilder hem och visade henne och hon sa ”det ser ju ut som jag, men det är inte jag”. Själv har jag inte det där blonda och blåögda, eftersom min pappa har sina anor i Kina, säger hon.
Känner sig som svensk
Alla människor har multipla identiteter och i olika sammanhang väljer vi att lyfta fram olika delar av oss själva. Upplevelser och interaktioner med människor och platser vi besöker, bidrar till våra identiteter.
– Sedan jag flyttade till Sverige från Kanada har min identitet ändrats mycket. Inte i början, men nu när jag pratar svenska och har varit många år i det svenska samhället, pluggat och fött barn här, så känner jag mig svensk. Sedan jag fick mitt medborgarskap känns det också annorlunda jämfört med när jag behövde skicka in visumpapper och be om lov att få stanna i landet.
Hon drar en parallell till sin mormors mors flytt till Kanada.
– De svenskar som flyttade till Nordamerika i början av 1900-talet hade sina identiteter som till exempel smålänningar eller norrlänningar, men på plats behövde de bygga upp sina nya identiteter, de gick från att ha en regionsspecifik identitet till att bli svenskar eller skandinaver som höll ihop i sociopolitiska syften. Några ville tillhöra, och anpassade sig mer eller mindre till, en amerikansk eller kanadensisk identitet.
”Vi lär oss hela livet”
När man tänker på pedagogik kanske släktforskning inte är det första som dyker upp i skallen.
– När jag berättar att jag är doktorand i pedagogik och studerar släktforskning undrar folk om jag gör det i grundskolan, gymnasiet eller inom undervisningen på högskolan. Det finns mycket pedagogik i skolan, men vi ska inte glömma att pedagogik går att tillämpa på fler områden, eftersom vi lär oss hela livet. När man är färdig med skolan betyder inte det att man slutar lära sig saker.
Den som släktforskar letar och hittar förhoppningsvis information om sin egen (eller någon annans) släkt. Vissa tycker att släktforskning är så roligt, att de börjar hjälpa andra med det. Ibland handlar det om kartläggning med hjälp av dna-tester och ibland om att leta i gamla papper.
– De flesta som släktforskar i Sverige är pensionärer, det är de som har tid med det. Det finns speciella Facebookgrupper där folk diskuterar släktforskning och hjälper varandra.
Gör podd om att doktorera
Karen Ann Blom är ledamot i doktorandrådet som Högskolan i Jönköping inrättade förra året efter ett rektorsbeslut. Hon är också doktorandernas representant i högskolans strategiska råd för forskning och har nyligen startat en podcast tillsammans med några kollegor.
– Vi pratar om hur det är att doktorera på Högskolan för lärande och kommunikation. Vi bjuder in doktorander som får chansen att berätta om sin forskning. Och vi har samtal med forskare som ansvarar för doktorandutbildningen, och diskuterar med dem vilket stöd doktoranderna behöver för att klara utbildningen. Det kan exempelvis handla om varför det finns ett krav på att man ska vara med på ett visst antal seminarier. Jag visste inte att det innebär så mycket jobb att göra podd. Vi försöker att inte skratta så mycket nu när vi spelar in, då blir det inte lika mycket som måste klippas bort.
Hon ser det som en viktig del av forskarutbildningen, att engagera sig och föra en dialog med ledarskapet. På så sätt lär man sig hur högskolesektorn fungerar, på insidan.
Den pågående pandemin har förstås påverkat livet på högskolan.
– Vi gjorde en undersökning bland doktoranderna för att se om de tycker att det har gått bra med forskarutbildningen under den senaste tiden, och de flesta tyckte det. Det var skönt att höra. Risken är att man glömmer bort personer om man inte ser dem i korridoren. Nu organiserar vi i alla fall doktorandfika online varannan vecka för alla som vill vara med.
Försöker forska i bilen
Karen Ann Blom älskar att dansa. Innan hon flyttade till Sverige för att studera reste hon hit flera gånger för att delta på det stora internationella swingdanslägret Herräng Dance Camp. Det pågår utanför Norrtälje några veckor varje sommar sedan början av 1980-talet.
– Jag har hållit på med lindy hop i många år. Det är en swingdans som växte fram i Harlem i New York omkring 1930. Det är jättestort i Sverige. Numera har jag inte så mycket tid över till det, allt jag hinner är att dansa med barnen i köket ibland, säger hon och skrattar.
De två äldsta döttrarna, fem och sju år gamla, har fastnat för balett och konståkning.
– Jag sitter ofta vid ishallen i min bil och försöker forska där. Bilen har blivit mitt mobila kontor, med papperslappar överallt.
