”Jag sågs som en person som var svår att samarbeta med”

Utmålad som annorlunda och exkluderad från nätverk. Daniel berättar att rasism och diskriminering sker på subtila sätt inom akademin.

31 maj, 2021
Jennie Aquilonius

Daniel, som egentligen heter något annat, kom som flykting till Sverige och arbetar i dag vid ett svenskt lärosäte. Han berättar om erfarenheter av rasism och diskriminering från olika arbetsplatser inom högskolan. Ofta skapas det snabbt en föreställning på arbetsplatserna om honom som annorlunda. Han upplever till exempel att man i Sverige förväntas uttrycka sig på ett snällt och ”blommigt” sätt i diskussioner, på möten och i olika vetenskapliga sammanhang. Kollegor kunde till exempel börja bemöta hans argument genom att kommentera hans sätt att framföra sina synpunkter.
– De har bland annat sagt att ”Du pratar så öppet och direkt”, det skulle man inte göra. Jag skriver och pratar flera språk, men är inte specialiserad på svenska, jag kan inte slingra runt och argumentera på ett sätt som går hem inom den här väldigt snälla tonen.

När majoriteten har samma bakgrund, menar Daniel, uppstår en kultur där ingen vill sticka ut och skapa konflikt. Många får sina anställningar genom kontakter och är då inte beredda att ifrågasätta personer som öppnat dörrar för dem inom akademin.
– Den som har en annan bakgrund än svensk konkurrerar bara med sina meriter.

Redan under sin doktorandtid möttes han av föreställningar om att han var annorlunda och avvikande. Han beskriver avhandlingsarbetet som en lång uppförsbacke.
– Det fanns personer som till exempel var arga på att jag ifrågasatte att Sverige var så demokratiskt som de trodde, och menade att jag ville svartmåla landet. De tyckte att Sverige var överlägset andra länder, och ja, det finns en bra välfärdsmodell och demokratiska landvinningar, men när det gäller hur man hanterar invandrare finns saker som kan förbättras.

Utesluten från sociala sammanhang
Daniel menar att rasismen och diskrimineringen inom akademin är subtil. Den sker framför allt genom att man hindras från att ta sig vidare i karriären. Själv har han blivit utesluten från sociala sammanhang och möjligheter att publicera sig, handleda doktorander och driva kurser.
– Medan andra fick uppmuntring och handledning i att ta nästa steg blev jag ensam och var tvungen att själv hitta alla koder för hur man ska ansöka om befordran och vad som krävs för att bli godkänd. Jag tvingades göra om saker flera gånger eftersom jag inte hade tillgång till den information som krävs för att komma vidare i arbetet.

På en institution fick han också mindre forskningstid än sina kollegor.
– Jag krävde att bli behandlad på samma sätt som andra och till slut fick de skriva om tjänstgöringsplanen så att den motsvarade den forskningstid som jag hade rätt till.

”Det knäcker en”
Daniel berättar att han på en av arbetsplatserna blev alltmer osynliggjord och misstänkliggjord. Det uppstod ofta konflikter med kollegor och chefer. När han ville jobba mer med delaktighet utifrån etnisk tillhörighet sågs det som ett radikalt sätt att bedriva undervisning och forskning på. En del kollegor slutade komma på hans forskarpresentationer. Han gick på deras och försökte bidra med kommentarer kring forskningen, men de tolkades som destruktiv kritik.
– Jag sågs som en person som var svår att samarbeta med.

Daniel beskriver den akademiska miljön som fientlig mot hans idéer och sätt att vara, mot hans närvaro på universitetet.
– Det knäcker en, man blir uppslukad av alla konflikter, säger Daniel.

Jennie Aquilonius
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Annons
Tidningsarkiv