Det går inte att förneka att marknadslogiken som sakta men säkert genomsyrar utbildnings- och forskningspolitik är skadlig på lång sikt. Ur detta perspektiv är ett krav på omedelbar nytta verkligen betänkligt, som Björn Hassler påstår i en debattartikel i Universitetsläraren. Det är sant att finansiärer måste lyfta blicken. Immanent kritik, såväl som förståelsen för hur vårt samhälle fungerar och varför det fungerar just så är viktiga, och har traditionellt förknippats med akademin och akademisk frihet, som utan tvekan måste bevaras.
Men finns det i grunden sådant som akademisk frihet? Och när var sista gången någon såg ett elfenbenstorn som Hassler framkallar? (Jag har desperat letat efter ett sedan jag började min doktorandtjänst, men de verkar ha försvunnit helt och hållet …) Hypotesen här är att det kanske inte finns något elfenbenstorn, forskning är alltid politisk och intressant. En forskare behöver inte engagera sig politiskt för att forskningen ska vara politisk. Det vi väljer att forska om och hur vi gör det är politiska val. När vi väljer våra forskningsobjekt, metoder och teorier gör vi det inte i ett vakuum. Forskning är aldrig isolerad, men däremot kollektiv verksamhet som är fast inbäddad i enskilda forskares socio-politiska sammanhang, deras identitet inom och relationer med flera gemenskaper: deras omedelbara forskningsnätverk, den större akademiska gemenskapen, de olika sociala grupper de ingår i, och deras samhälle i stort.
Det är verkligen sant att Formas, bland andra, ibland kan låta lite aggressivt i sin uppmaning att producera nytta. Tack och lov är andra finansiärer, märkbart Vetenskapsrådet, mycket mer agnostiska när det gäller nytta. Förhoppningsvis blir det inte gradvis svårare att få finansiering för grundforskning och förståelseinriktad forskning som Hassler med rätta värnar om. Förhoppningsvis kapar inte ”omedelbar nytta” -logiken allt, och det kommer att finnas utrymme för olika typer av forskning som alla behövs i ett samhälle.
Slutligen är det också helt sant att, när det handlar om klimat- och hållbarhetsfrågor, är det viktigt att undersöka vad som bör göras, hur och vilka åtgärder som ger mest resultat. Ja, att producera, bevara och kommunicera kunskap är nödvändigt – men dessa funktioner är kanske inte uteslutande reserverade för akademin, och frågan är vilka roller andra aktörer kan, bör och är villiga att spela. Samverkan är en knepig och politisk fråga, som potentiellt undergräver vetenskapens status – men det betyder inte att den inte kan eller bör göras.
Utmaningen är att kontinuerligt ifrågasätta akademins roll utan att ta den isär. Att göra det kan kännas som att vi sågar av den gren vi sitter på. Detta är dock vad vi alltid gör i en social praxis för att den inte ska riskera att bli dogmatisk eller förtryckande. Reflexivitet är det som gör att vi kontinuerligt kan skapa och återskapa denna omöjliga men nödvändiga sak – ett samhälle.
Tatiana Sokolova
Doktorand i miljövetenskapliga studier
