Andreas Tillmar är förbryllad. Han tittar på skärmen och funderar. Är det någon som driver med honom? Mejlet han just tagit emot ser ut att komma från polisen i USA, det står att hans dna givit en matchning som tyder på att hans avlägsna släkting eftersöks i en mordutredning på amerikanska västkusten.
Ett sådant meddelande skulle nog göra vem som helst skeptisk. Är du dessutom, som Andreas Tillmar, mitt uppe i arbetet att bistå svensk polis att med hjälp av genetisk forskning lösa ett av Sveriges mest uppmärksammade mordfall – ja, då ter sig sannolikheten för ett sådant samtal minimal.
– Jag trodde först att det var en journalist som utgav sig för att vara polis för att få information om vår utredning, säger han till Universitetsläraren när vi träffas på Rättsmedicinalverket, RMV, i Linköping.
Adjungerad lektor
Det är här, vid det statliga verket, som forskaren, rättsgenetikern och molekylärbiologen Andreas Tillmar har sin arbetsplats sedan 15 år tillbaka. Han började som doktorand i samarbete mellan RMV och Linköpings universitet. Efter disputationen fortsatte han forska och blev inom sin tjänst på verket även adjungerad lektor, vilket innebär att hans arbete också ska gagna universitetet.
– Jag delar med mig av forskningsresultat inom universitetet, och föreläser. Det är väldigt fördelaktigt, tycker jag, det är vinn-vinn.
”Att arbeta med dubbelmordet var extremt spännande.”
Det som främst driver Andreas Tillmar är att forskningen ska komma till användning, något som lugnt sagt infriades under förra året då hans forskningsmetod la grunden till att dubbelmordet, då en 8-årig pojke och en 56-årig kvinna höggs ihjäl i centrala Linköping en oktobermorgon 2004, till slut kunde klaras upp efter 16 år.
– Att arbeta med dubbelmordet var extremt spännande. Delvis eftersom jag själv bodde här i Linköping när morden skedde, så det är något som alltid har funnits i medvetandet sedan dess. Samtidigt var det en viss press, givetvis, om det inte skulle lyckas, säger Andreas Tillmar.
Det var 2019 som Polismyndigheten bad om RMV:s hjälp i utredningen. Det bildades en arbetsgrupp som, förutom Andreas Tillmar, bestod av representanter från polisen och Nationellt forensiskt center samt släktforskaren Peter Sjölund.
Redan ett år tidigare hade Andreas Tillmar börjat utveckla en släktforskningsmetod för att hjälpa polisen att lösa ett annat ”kallt fall” med den så kallade Ekebymannen, en okänd man som hittades mördad 2003 och vars identitet polisen aldrig lyckats fastställa. Förlagan till metoden finns i USA där polisen löst omkring 200 fall med hjälp av släktforskning, men den utvecklingen har gjorts i privata labb som inte publicerar sin data, så Andreas Tillmar fick börja från början.
Flera hundra gigabyte data
Kraftigt förenklat går metoden ut på att göra en så kallad helgenomsanalys av dna från den person man söker identiteten på. Analyserna är så omfattande att RMV måste anlita externa laboratorier, större än de egna. Därefter kartlägger Andreas Tillmar datan för att ta fram en utökad dna-profil som laddas upp till släktforskningsdatabaser där arvsmassan jämförs med dna från personer från hela världen. Därefter tar släktforskaren vid.
– I fallet med Ekebymannen fick jag tillbaka en gigantisk fil på 200 till 300 gigabyte data bestående av små, små textsnuttar som jag mappade upp för att kartlägga personens hela arvsmassa, säger Andreas Tillmar.
Han öppnar ett program i sin dator och visar ett till synes oregelbundet mönster av bokstäverna A, C, G och T i färgerna grönt, orange, blått och rött. Hela arvsmassan består av tre biljoner bokstäver i de färgerna och det intressanta är i vilken ordning de kommer, vilket bland annat avgör en persons ögonfärg, berättar han.
Hinder på vägen mot lösningen
Det tog närmare ett år att kartlägga Ekebymannens dna, identiteten är inte fastställd ännu men mannens härkomst är spårad till Kroatien.
Samma metod användes alltså i fallet med dubbelmordet, som troligen är det första brottet utanför USA som lösts med hjälp av släktforskning, men det var inte utan hinder på vägen.
Först hade gruppen bara tillgång till en enda släktforskningsdatabas och där fanns ingen nära släkting till mördaren att finna.
– Då började tankarna snurra att det måste vara en individ som inte kommer härifrån. Eller beror det på att dna:t är så trasigt så att det inte funkar? Det har varit många sådana trial-and-error-steg under hela processen vilket har varit nyttigt men också frustrerande.
”Då insåg jag att det skulle lyckas”
Det uppstod även juridiska hinder, bland annat för att genetisk data är en känslig personuppgift.
– Även om jag har samtyckt till att någon får använda min dna-profil, har ju mina barn och mina föräldrar väldigt snarlik dna-profil och de kanske inte har samtyckt. Man behandlar ju deras genetiska personuppgifter också, och det är därför etiskt och juridiskt känsligt och snårigt.
När alla tillstånd var klara och gruppen fick tillgång till ytterligare en databas gav det resultat.
– Vi hade stämt träff när vi skulle logga in och titta på träfflistan för första gången. Då visade det sig att den här individen hade många släktingar i den nya databasen. Det var egentligen då jag insåg att det här kommer att gå att lösa.
”Det hade varit jobbigt om metoden pekat ut fel person, då hade det varit svarta rubriker och vi hade aldrig fått göra det här igen.”
Släktforskaren Peter Sjölund tog vid och skapade ett släktträd där mördaren till slut kunde ringas in men Andreas Tillmar kände fortfarande en viss nervositet. Även om han var säker på att de gjort rätt fanns ändå en oro att provet inte skulle komma från mördaren utan från någon annan som passerat brottsplatsen.
– Det var skönt när han erkände, och att dna överensstämde när han topsades. Det hade varit jobbigt om metoden pekat ut fel person, då hade det varit svarta rubriker och vi hade aldrig fått göra det här igen.
”Vi myndighetspersoner är nog inte lika verbala eller slår oss för bröstet.”
Medan Peter Sjölund har fått stor uppmärksamhet har Andreas Tillmars del i lösningen hamnat mer i skymundan, men det har han ingenting emot.
– Vi myndighetspersoner är nog inte lika verbala eller slår oss för bröstet. Vi ser mer att myndigheten har gjort jobbet även om det är jag, individen, som har gjort det i det här fallet. Vi är lite prestigelösa.
Stopp för metoden
Trots framgången med metoden har inga fler liknande utredningar påbörjats. Andreas Tillmar berättar att Integritetsskyddsmyndigheten har satt stopp.
– De menar att svensk lagstiftning inte stöder den hantering som är tänkt, så nu är hela metoden on hold tills lagen förhoppningsvis ändras. Annars var tanken att dra i gång nu under hösten med andra kalla fall, säger han.
I ett större perspektiv finns även etiska ställningstaganden med genetisk forskning. Andreas Tillmar arbetar även med något som kan beskrivas som ett biologiskt ögonvittne, som går ut på att utifrån ett dna-prov kunna avgöra hur en person ser ut, hur gammal den är och varifrån i världen den kommer. Han tror att precisionen på det här området kommer att öka så att forskare kan avslöja ännu fler detaljer, bara utifrån en benbit eller en blodfläck.
Men den snabba utvecklingen gör också att kritiker ibland varnar och jämför med Nazitysklands mänskliga avelsprogram.
– Lagstiftaren har åsikter om att man inte ska göra vissa saker även om man kan, eftersom det är känsliga uppgifter. Har man gjort något är det svårt att backa och kommer det då en annan stat eller en annan ledare hit så finns det redan upparbetat. Det är viktigt att inte glömma historien och tänka att det var längesen, säger Andreas Tillmar.
Hjälper FBI
Hans släktforskningsmetod har gett eko utomlands och gjort att polis från flera länder hört sig för om hjälp.
– Just nu hjälper jag FBI med ett historiskt intressant fall. Inom dna-området har FBI bland annat ett tillvägagångssätt att ta sig an historiskt kända fall för att göra metodutveckling på fallstudier.
Samarbetet har varit till hjälp för Andreas Tillmar.
– Att publicera och visa att man samarbetar med FBI, det smäller ju högt och då är det lättare att söka medel, få pengar till forskning och åstadkomma andra samarbeten som man kanske själv vill initiera.
”Delade med mig av mitt släktträd”
Och apropå USA, hur var det då med det där e-postmeddelandet om Andreas Tillmars avlägsna släkting? Jo, det visade sig stämma. Eftersom Andreas Tillmar själv låtit topsa sig så finns hans dna i de olika databaserna. Någon utvandrad släkt känner han dock inte till så USA har hittills inte fått någon experthjälp i just det fallet.
– Jag delade med mig de delar av mitt släktträd som jag hittat och när jag sade vem jag är berättade polisen mer om fallet men jag tror inte att de har löst det. Jag blev lovad en speciell delstatspolismugg om mina uppgifter bidrog till lösningen, så vi får se om det dyker upp en sådan.
