När Folkhälsomyndigheten, FHM, nu i januari gått ut med nya skärpta rekommendationer höll utbildningsminister Anna Ekström en digital pressträff tillsammans med Anders Söderholm, generaldirektör för Universitetskanslersämbetet, UKÄ.
Det var mycket intressant att följa den digitala pressträffen. Huvudbudskapet var att med utgångspunkt i ändrade rekommendationer från FHM ska lärosätena minska smittorisken genom att även undervisa på distans.
Men utbildningsminister Anna Ekström betonade upprepade gånger att distansläge på heltid inte är ett alternativ och beklagade att undervisningen delvis bör genomföras på distans.
”Det här är en nödvändig men beklaglig åtgärd, och jag vill att det ska vara fullständigt tydligt att undervisning på distans inte ska gälla som en heltidsåtgård”, sade hon och lade till:
”En av de lärdomar jag verkligen bär med mig är att utbildning är som bäst när den bedrivs på plats.”
Under frågestunden i senare delen av pressträffen förtydligade hon att erfarenheterna visar att distansläget har fungerat, men det har fungerat med ett högt pris, inte minst för studenterna.
”Många har lärt sig den hårda vägen att det har väldigt stora nackdelar att bedriva undervisning och examination på distans”, sade hon.
Även det nuvarande delvis distansläget ser hon som problematiskt.
”Jag vill inte sticka under stol med att det naturligtvis är negativt för många studenter också att en hel del av undervisningen sker på distans”, avslutade Anna Ekström.
Universitetsläraren har under pandemin rapporterat att både lärosätena själva och UKÄ i sina utvärderingar bedömt att omställningen till distansläge har gått över förväntan. Frågan är om utbildningsministerns betoning på de negativa erfarenheterna av distansläget innebär att pandemihanteringen på högskolor och universitet håller på att omvärderas? Återstår att se.
Universitetsläraren har under fjolåret upprepade gånger ställt frågan till representanter för akademin om vad de tror händer med digitaliseringen av undervisningen efter pandemin. De allra flesta som svarat säger att vi inte kan gå tillbaka och undervisa som man gjorde innan pandemin. Den digitala erfarenheten kan inte göras ogjord, menade de flesta tillfrågade.
Men Johan Magnusson, professor i informatik vid Göteborgs universitet, påpekade i en intervju med Universitetsläraren att erfarenheterna från andra samhällssektorer är tydliga: vid tillfällig förändring är det vanliga att snabbt lösa det akuta och sedan gå tillbaka det gamla vanliga, för rutinerna sitter i ryggmärgen. Han tror därför att det mest troliga är att de flesta lärarna kommer att återgå till att undervisa som man gjorde innan pandemin.
Kanske det, men det finns ytterligare en grupp att ta hänsyn till – studenterna. Frågan är: åt vilket håll vill de gå?
Min ovetenskapliga spaning bland mer eller mindre närstående studenter visar att de både vill äta kakan och ha den kvar. Distansläge tycker de är vedervärdigt; att sitta hemma utan att kunna komma till campus är trist och deprimerande och går ut över både studiemotivation och studieresultat.
Men att tvingas till campus för att sitta av storföreläsningar är inte heller så kul. Det slipper de helst om de inte ändå ska vara på campus för att delta i ett seminarium, eller plugga ihop med kompisarna.
Nej, studenterna vill ha valfrihet, antingen hybridundervisning så de kan välja att antingen lyssna till föreläsningen i salen eller online hemma. Alternativt att det finns inspelade föreläsningar som komplement eller ersättning till salsföreläsningarna.
Men allra mest uppskattas omvänt klassrum, inspelade genomgångar att titta på innan lektionen i klassrummet tar vid. Så är alltså önskningarna från (åtminstone en del) studenter inför framtiden! Hur lyhörda kommer lärosätena och lärarna att vara?