I en krönika i Universitetsläraren efterlyser Daniel Fjellborg en omsorgsetik inom akademin där forskare och lärare utvecklar långsiktiga strategier för att stötta varandra, ”med utgångspunkt i vad kollegorna behöver för att frodas och må bra”. Det är fint och det finns nog få som inte skulle hålla med om att vår pressade arbetsmiljö också behöver stora skopor medmänsklighet för att vi ska stå ut med den.
Men omsorg – att ta hand om varandra, vårda varandra – är det verkligen vad akademin behöver mest? Hård kamp om resurser, anställningar, forskningsmedel, karriär – botas det verkligen med omsorg? Dessutom – surprise, surprise – är arbetet med omsorg sällan jämnt fördelat inom kollegiet. Forskaren Sara Kalm har tydligt visat att omsorg och en ethics of care redan är närvarande inom akademin men att den till stor del utförs av kvinnor. De ser inte bara till att fikabrödet finns på plats, utan också att alla mår bra, känner sig sedda och uppskattade. De utför vad Kalm kallar för akademiskt hushållsarbete. Uppskattat, ja – meriterande, nej. Och till skillnad från fikabrödet är det akademiska hushållsarbetet inget en kan kvittera ut ekonomisk ersättning för.
Det är ett välkänt problem att hög konkurrens och otrygga arbetsförhållanden innebär extrem stress och press för universitetsanställda, inte minst för doktorander och andra i tidiga skeden av sin karriär. Diverse coacher och KBT-terapeuter turnerar landets högskolor för att hjälpa de anställda att bli av med ”negativ stress”. Men att lära sig hantera stress förändrar inte grundproblemet. Samma sak gäller det omsorgsarbete som Fjellborg efterfrågar – självklart kan det skänka tröst om ens kollegor visar omtanke när man ännu en gång nekats en tillsvidaretjänst, men det förändrar inte faktumet att det finns för få trygga anställningar. Självklart kan ett vänligt ord hjälpa när man ännu en gång sitter uppe sent på kvällen och rättar tentor, men det förändrar inte faktumet att en majoritet av universitetslärare arbetar övertid utan att få ersättning för det, något som SULF tidigare rapporterat.
För en blomstrande akademi där alla kan frodas behövs det gemensam facklig kamp och kollektivt engagemang. Omsorgsetik ska inte likställas med, och kan inte ersätta, kollegial solidaritet. Kollegial solidaritet är nödvändig konkurrerande akademiker emellan för att få bättre arbetsvillkor till stånd. Och kollegial solidaritet måste också finnas mellan lärosätets alla yrkesgrupper. Akademiker ska inte frodas på utarbetade administratörers bekostnad. Varken forskare eller lokalvårdare ska behöva ha flera anställningar för att säkra sin försörjning. Omsorg är trevligt, men ett verktyg för arbetsplatspolitisk förändring är det inte.
Ett vettigt akademiskt system, som Fjellborg drömmer om, kan inte bygga på omsorg. Ett vettigt akademiskt system börjar med högre forskningsanslag, trygga anställningar och rimligare arbetsbelastning. Först då har vi tid att visa omsorg på riktigt. Först då kan vi frodas.
Saga Hansén, doktorand
Karin Larsson, doktorand
Anne Kaun, professor
Södertörns högskola
