Några förklaringar till problemet kan vara en segregerad gymnasieskola, ojämlik resursfördelning i högskolan och oförmåga att syna vad ”breddad rekrytering” egentligen betyder.
Frågan är sedan länge aktuell och väcker regelbundet debatt som ibland är ganska hätsk, men erfarna språkpedagoger varnar för jakt på syndabockar.
Är högskolans ansvar
Och oavsett vad man anser handlar det om att studenter som antagits ofrånkomligt är högskolans ansvar.
– Alla vet att studenters bristande språkkunskaper är ett problem, men jag önskar att vi i stället för att prata om vems fel det är kunde diskutera vad som måste göras, det skulle bli en roligare och mer konstruktiv debatt.
Det säger Ulla Urde, språkpedagog vid Lunds universitet. 2014 var hon ansvarig för att bygga upp Studieverkstaden vid Campus Helsingborg; en dittills liten verksamhet blev ett omfattande inslag och som språkpedagog arbetade Ulla Urde integrerat med ämneslärare från flera utbildningsprogram.
– Det fungerade väldigt väl eftersom det innebar att det jag gjorde fanns på schemat, i stället för att läggas ovanpå ämnena.
Dock valde Lunds universitet att ändra formerna för Studieverkstaden, stödet blev inte längre integrerat och kontinuerligt.
Delad arbetstid
I dag delar Ulla Urde sin arbetstid mellan utbildningsvetenskapliga institutionen i Lund och Lunds tekniska högskola på Campus Helsingborg. Hon berömmer de två institutionernas engagemang för att få in akademiskt skrivande som naturlig del av undervisningen, från dag ett.
– Det är ett effektivt sätt att ta ansvar för studenternas väg in i den akademiska texten, det är ju inte självklart att alla nya studenter vet vad en akademisk text egentligen är eller hur den är uppbyggd.
Ulla Urde konstaterar att det kan vara svårt att argumentera för att högskolan skulle ansvara för grundläggande språkriktighetsträning. Hon betonar samtidigt att det inte går att komma runt att akademin har ansvar för de studenter som har antagits.
– Formellt sett anses de ju uppfylla de krav som ställs för den utbildning de kommit in på. Om studenternas språknivåer inte räcker till kan det knappast enbart vara studenternas problem.
Ulla Urde är övertygad om att ett tydligare och konkretare samarbete mellan gymnasieskola och högskola skulle gynna både elevers och studenters skrivkompetens.
– Att diskutera hur formerna för ett sådant samarbete skulle kunna se ut vore verkligen konstruktivt.
Duktiga chockas
Hon berättar vidare om studenter som är kvar ”i gymnasiekontexten”, som inte har skolats in i att ta till sig stora textmängder.
– Inte minst de duktiga eleverna kan få en chock av att på egen hand plötsligt förväntas klara av att ta sig an 1 500 sidor text och själva sovra, i stället för att som på gymnasiet få anvisningar om vilka sidor de ska läsa.
– De kan bli väldigt förvirrade, eftersom kursböckerna och vetenskapliga artiklar är något helt nytt.
Universitetslärarnas respons på studenternas uppsatser kan också vara svårtolkad, någon student får veta att ”språket inte funkar” men inte vad det innebär.
– Jag kan träffa studenter som blivit godkända på första, andra och tredje uppgiften, men som sen inte klarar av den fjärde, rent språkligt. När jag då går tillbaka så ser jag att det finns samma språkfel i de tidigare uppgifterna, men att det har fått passera.
Vilket enligt Ulla Urde kanske kan bero på att lärarna vill vara hyggliga, att de tänker att det är i början av studierna och att det då är bättre att lägga kraft på att ha fokus på ämnesinnehållet och inte på språket.
– Men oavsett vad studenterna väljer att studera måste de visa vad de kan med hjälp av pennan, det är utifrån skrivandet som ämneskompetensen bedöms.
Hon menar att det är lite ironiskt att vi pratar mycket om breddat deltagande, men väldigt lite om vad det innebär i högskolepraktiken och som sagt, väldigt lite om vad som kan göras åt studenters bristande språkfärdigheter.
Projekt om tunga texter
Gunilla Byrman, professor i svenska språket vid Linnéuniversitetet, arbetar sedan 2007 tillsammans med andra forskare med projektet ”Texter med tyngd”, som studerar utbildningar och yrken, lärare, poliser och socionomer, där myndighetsskrivande och rättssäkerhet är en bärande del av verksamheten.
Hon menar att bristande förmåga att skriva kan bli – eller redan är – ett samhällsproblem som på sikt kan underminera demokratin.
– Det gäller verkligen inte bara inom yrken som polis, socionom och lärare. Det har alltid funnits en del studenter som har problem med språket, men inslaget av dessa har ökat, det har blivit en försämring över tid.
Hon betonar att språket är ett laborativt ämne, att man måste träna och göra det många timmar och på så sätt socialiseras in i sitt ämne och ämnesspråk.
Inom akademin har det över tid blivit färre lärarledda lektioner och mindre närvaro på campus med kurskamrater, som enligt Byrman kan vara avgörande för framgångsrika studier.
– Det är en fråga om resurser (universitetslärare) och om språkfärdigheternas status under utbildningen. Jag och kollegerna har erfarenhet av studenter som ska bli lärare i svenska och som medger att de aldrig har läst en bok från pärm till pärm.
Många bovar i dramat
Det finns, menar Gunilla Byrman, många bovar i detta drama, som att skolans problem följer med till högskolan men hon betonar att varje utbildningsnivå bör ta hand om de problem som finns på just den nivån och ”inte sparka neråt”.
– I dag finns inget system som fångar upp den gymnasist som går ut skolan utan nödvändiga läs-, skriv- och analysfärdigheter för akademin. Det svenska utbildningssystemet på gymnasium och på högskola borde ge sig tid att träna alla studenter på så sätt att de utan svårigheter kan klara sitt framtida yrkesliv, säger hon, och fortsätter:
– Att inte satsa på studenterna när de är under utbildning framstår som en usel strategi och dåligt investerade pengar för alla inblandade.
Flera som är verksamma inom språkverkstäder påtalar att det inte finns några ”kontrollstationer”, de elever som går ut gymnasiet med utmärkta betyg har så att säga ingen aning om svårigheterna de möter som studenter.
– Studenter som misslyckas när de kommer till första tentan blir väldigt bekymrade men också förvånade. De har inte fått tydliga signaler i gymnasiet om sina brister och är oförberedda på att det, enligt vad de uppfattar, är så svårt.
Det säger Karin Zetterberg, docent och lektor i språkvetenskap vid Malmö universitet, som har lång erfarenhet av att utveckla studenters akademiska språk och som arbetar med integrerat språkstöd tillsammans med ämneslärarna. Hon menar att i gymnasiet är det ofta språkets funktionalitet som premieras, medan språkets korrekthet däremot prioriteras ned.
– På universitetet är korrekthet viktig, bland annat eftersom den snabbar upp läshastigheten, men för många studenter är detta en obehaglig överraskning.
– Hur många studenter som har problem varierar så otroligt mycket mellan olika program, vilka som kan skriva ett någorlunda begripligt språk, men samtidigt ha svårt att sätta ihop meningar i skrift.
Bara häften klarar referat
Mindre än hälften av de studenter Karin Zetterberg arbetar med klarar, när de kommer till universitetet, av att skriva ett begripligt referat av två populärvetenskapliga artiklar hämtade från dagstidningar.
– Det är inte något övergående tillstånd, att studenter behöver stöd för att komma tillrätta med ibland allvarliga brister i förmågan att uttrycka sig i skrift och att förstå längre texter.
Karin Zetterberg ser flera orsaker till problemen, som en ojämlik gymnasieskola och en högskola där resurserna till olika utbildningar varierar kraftigt.
– Det är å ena sidan ganska lätt att antas till vissa utbildningar inom humaniora- och samhällsvetenskaperna med väldigt lite av lärarledd utbildning. Å andra sidan krävs då att man klarar av en texttung utbildning.
