Hur autism­vänlig är forskarvärlden?

”Det var inte disputationen som stressade, det var den obligatoriska festen” skrev Gunilla Brattberg i boken Enastående, 1999, om att vara doktorand med autism. Det är precis så det är, tänker jag när jag står vid kaffeautomaten och drar bort muggen efter att 90 procent av kaffet har runnit i, så att jag får plats med exakt den mängd mjölk jag vill ha. Det är måndag. En kollega kommer in i rummet. Jag frågar inte hur helgen har varit. Jag går tillbaka till kontoret och svarar på ett mejl, glömmer de trevliga krusidullerna utan svarar bara: ”Ja”. Rakt svar på frågan.

”I grunden är forskarvärlden det mest autismvänliga som finns. Man får ägna sig, till stor del ensam, åt någonting man är intresserad av. Det kan egentligen inte bli bättre.”

I grunden är forskarvärlden det mest autismvänliga som finns. Man får ägna sig, till stor del ensam, åt någonting man är intresserad av. Det kan egentligen inte bli bättre. Vill man låta en autist komma till sin rätt ska man låta hen gå forskarutbildning. Dock är det många autister som inte tar sig dit, eftersom hinderbanan grundskola – gymnasium – högskola ofta fäller dem. De autister som ändå tråcklat sig igenom, troligen tack vare kompenserande intellektuella resurser, tur och socialt stöd, kan lyckligtvis hamna i forskarvärlden.

Autismspektrumtillstånd och drag av dessa bör ses som en naturlig variation av befolkningen, men behandlas sällan så. Troligen finns det fler autister inom forskarvärlden än vad som är känt, eftersom ”diagnossamhället” är relativt nytt. ”Professorskufen” har vi alla hört talas om, Albert Einstein och Isaac Newton-typen. De postumt diagnosticerade.

Det märkliga är att vi sällan pratar om autister inom akademin i dag. För finns, det gör de. Forskar­världen är en fantastisk arena för personer med autism! En arena strösslad med en del utmaningar. Inget nytt under solen, ty utmaningar ingår i forskarvärldens natur. Skillnaden är att för personer med autism kan utmaningarna vara annorlunda.

Jag vill lyfta några av dessa, för att öka förståelsen hos arbetsgivare och kollegor. För enkelhetens skull kommer jag att använda begreppet ”autist”, även om jag egentligen ställer mig tveksam till den typen av etikettering.

• Förväntan på firande och fest. Att vara i grupp och fira är nästan alltid svårt för autister. Som Brattberg skrev, disputationsfesten är den stora farhågan, inte den intellektuella prestationen. Den bristande förmågan att känna gemenskap, kallprata och att över huvud taget kommunicera så länge det inte handlar om konkret utbyte av information, gör fester och firande till en meningslös form av tortyr. Firande innebär också ofta olika typer av överraskningar, vilket är dåligt för autister eftersom de för trygghets skull vill veta exakt vad som kommer att hända och kunna förbereda sig. Krav på fest och firande bör således minimeras för autister.
• Rutinbrytning. Att åka på konferens eller andra resor inom jobbet som bryter den vanliga vardagen kan skapa kaos och ångest. Autisten har organiserat vardagen på ett sådant sätt att hen ska kunna känna sig trygg. Hen vet när hen får morgonkaffe, var toaletten finns och vad som ska hända under dagen (ungefär). Resor är naturligtvis oundvikligt i en forskarkarriär, men bör inte uppmuntras mer än absolut nödvändigt eftersom det tar orimligt mycket energi för en autist. När resor ändå måste ske, bör de eventuellt inte ske tillsammans med andra. Att resa tillsammans med andra kräver förutom den oundvikliga rutinstörningen också en anpassning till andra människor under dygnets alla vakna timmar, vilket innebär ytterligare ångestframkallande rutinstörningar (och dåligt samvete för att man helst vill äta själv). Uppmuntra inte autisten till att resa tillsammans, utan låt hen i så fall komma fram till det själv.
• Ta raster. Autister kan hamna i ett fokus när de arbetar, där rasten enbart känns störande. Det är inte ett fokus skapat av stress, utan av nyfikenhet, livsglädje och tillfredsställelse. Vi kan också ha svårt att återuppta en aktivitet när vi har blivit avbrutna. Jag vet flera autister som därför hellre arbetar fokuserat i sex timmar, än arbetar åtta timmar inklusive flera raster. Den sociala interaktionen har sällan den förväntade energiboost-effekten hos autister, utan kan snarare urlaka autisten i fråga och därmed få negativa effekter på arbetet. Om man vill ta vara på en autists resurser bör detta beaktas. Det bör emellertid betonas att autisten gärna träffar kollegor, men kanske inte fullt så frekvent som ofta förväntas i dagens arbetsliv.
• Arbetsluncher. Att äta är inte alltid en automatiserad process hos autister. Vi kan behöva tänka på vad på tallriken som ska tas upp, hur det ska tas upp och med vilket bestick, hur mycket som ska tas upp, hur detta ska stoppas i munnen, hur det ska tuggas (till exempel på vilken sida av munnen) och när det ska sväljas. Att hela tiden vara medveten om de här momenten och samtidigt försöka tänka på något arbetsmässigt (och ha ett begripligt kroppsspråk) är en omöjlighet. Att äta ifred, eller åtminstone utan att behöva koncentrera sig på annat än själva ätningen, kan vara helt avgörande för kvaliteten på en arbetsdag.
• Grupparbeten och brainstorming. Det här är en extra svår utmaning eftersom det oftast saknar struktur. Vem leder? Vilken roll ska den ledande ha? Hur kommer man fram till någonting tillsammans? Omröstning sker sällan så majoritetsbeslut är det inte. Grupparbete handlar ofta om en övertalningskamp mellan de mest extroverta. Vi ska göra oss till en enhet som ska tycka någonting. Jag kan inte se enheten utan bara individerna som ingår, och de tycker ofta så pass olika att grupp­enhetens åsikt känns falsk i förhållande till individernas. Att komma på saker ”här och nu” är för många autister en omöjlighet. Vissa av oss kan inte ens, trots exceptionellt god läsförmåga, läsa i närvaro av andra. Vi behöver ofta gå till vår kammare och fundera, och sedan återkomma. Får vi inte det kan våra idéer sällan eller aldrig tas tillvara på.
• Bli sedd som ”prestationsprinsessa/prins”. På grund av (tack vare?) det stora intresset för sin forskning och det hyperfokus man som autist kan hamna i, blir prestationerna ofta därefter. En autist i näringslösning (alltså forskar­världen) kan prestera nästan hur mycket som helst. ”Du är så duktig” är en vanlig kommentar. Det här kan kännas helt främmande för autisten, som inte presterar för att prestera, utan för att det är det enda sättet hen vet att leva. Hen växer och frodas, är i sitt rätta element. Att vara duktig är över huvud taget inte ens intressant. Autisten kan därför känna sig extremt obekväm med att hamna i duktighetsrollen, och vet inte hur hen ska bemöta det. Autisten vet dock att om människor tittar noga så kommer de att se att hen slarvar med det ointressanta, till exempel att följa instruktioner …
• Avslappning. En autist roas sällan av underhållning, och blir sällan avslappnad av avkoppling. Vad som ger avslappning hos många andra ger inte nödvändigtvis avslappning hos en autist. Att hela tiden röra sig på ett kontinuum mellan passionerat intresse (ena änden) och tristess (andra änden) ställer en del andra krav på livet och omgivningarna. Det handlar snarare om att byta fokus, än att koppla av. Att hela tiden lära sig något, är det viktiga. Det kan vara bra att veta, om man vill ge råd till en autist som verkar behöva släppa jobbet en stund.

Akademin är troligen i högre grad än många andra arbetsplatser naturligt autism­anpassad. Man får vara nördig, kufig (lite tveksamt om man är kvinna dock) och har frihet under ansvar.

”Vissa saker behöver likväl ruckas på för att öka akademins autism­vänlighet. Är det någonstans det är relevant, så är det just här.”

Vissa saker behöver likväl ruckas på för att öka akademins autism­vänlighet. Är det någonstans det är relevant, så är det just här. Exempelvis behöver arbetsgivare vara medvetna om att alla inte kommer till sin rätt i diskussioner och grupparbeten, och ordna mer eftertänksamma former av beslutsfattande om det är mycket som står på spel.

De behöver också förstå att social samvaro inte alltid är av godo för arbetseffektiviteten. Kollegor behöver i sin tur veta att inte ta illa upp om den autistiska personen vill vara i fred emellanåt. Det är inte personligt.

Åsa Hedlund
Doktorand med autism