När jag kom till KI var det en organisation djupt präglad av Macchiarini-skandalen. Men det fanns också en stark längtan och stort engagemang för att komma vidare.
Så beskriver Ole Petter Ottersen sina första intryck av KI när han tillträdde som rektor 2017.
När hans period som rektor nu går mot sitt slut (ny rektor tillträder 1 mars 2023) är han nöjd med utvecklingen.
– Jag är ödmjuk, men måste konstatera att det har varit en fantastisk resa, arbetsglädjen är tillbaka och vi har tagit lärdom av skandalen.
Ottersen nämner åtgärdsplaner, att organisationen har strukturerats om och att det pågår vetenskapliga dialoger om etik.
– Jag är stolt över att KI har behållit sin vetenskapliga ställning och även stärkt den och har, enligt Kantar Sifos mätningar, fått tillbaka mycket av allmänhetens förtroende som var lågt när jag började.
”Pandemin en stor tragedi”
Coronapandemin innebar också en förändring för KI, som att hårt arbetande forskare medverkade dygnet runt i medierna.
– Pandemin var en stor tragedi och hälsokris, men det visade också att forskningen är till för samhället. Det blev även mer samarbete mellan disciplinerna, mindre av tendensen ”forskarhotell”.
Ottersen säger att de har rivit ner en hel del väggar, bildligt talat.
– Men det är inte lätt för lärosäten att hänga ihop när 60 procent av forskningen är externfinansierad, vilket ju inte bara gäller KI.
Hongkong ”utlovade” akademisk frihet
Ett unikt KI-specifikt bekymmer som Ole Petter Ottersen har haft att hantera är KI:s etablering i Hongkong, det vill säga den donationsfinansierade KI-filialen Ming Wai Lau Centre som Universitetsläraren återkommande har skrivit om.
– Ming Wai Lau Centre var från början ingen bra konstruktion. Ett exempel är att donatorn (Ming Wai Lau) satt i centrets styrgrupp och hade inflytande över forskningen. Det ändrade vi på på efter att jag tillträtt som rektor.
Ole Petter Ottersen tog kontakt med Carrie Lam, Hongkongs chefsminister för att försäkra sig om att KI-filialen skulle garanteras akademisk frihet.
– Carrie Lam utlovade detta i ett brev. Våra anställda har inte upplevt inskränkning i sin akademiska frihet eller politisk påtryckning, men vi har ju samtidigt sett att Hongkong har blivit alltmer repressivt.
Nu pågår avveckling av filialen, bland annat eftersom donationspengarna är slut. KI:s lokalanställda fortsätter med sin forskning i Hongkong, i ”traditionella strukturer”. Det handlar, enligt rektor, inte om känslig forskning.
– Även om filialen avvecklas så fortsätter samarbetet med Hongkong och Kina, man måste kunna samarbeta också med icke-demokratier.
Ole Petter Ottersen är alltså inne i slutet av sin period som rektor, han har ”ingen aning” om vad han ska göra efter att han har lämnat KI. Han är född 1955, men har ingen tanke på att gå i pension utan tror att det kan vänta nya uppdrag, i den akademiska världen.
Facket: För många korttidsanställningar
Från fackligt håll delar man rektors syn på beroendet av externfinansiering som ett bekymmer.
– Precis som andra lärosäten har KI alltför många korttidsanställningar och en hög grad av externfinansiering vilket påverkar arbetsmiljön.
Det säger Emilie Hultin, forskningssamordnare och vice ordförande i den lokala Saco-S-styrelsen, som har ett särskilt engagemang för arbetsmiljö och hållbart arbetsliv.
Hon kom till KI 2011, blev fackligt engagerad ”lite av en slump” när Saco-S sökte platsombud, därefter invald i styrelsen och har nu sex års erfarenhet av fackligt arbete vid KI.
– När man kommer ny till KI tar det ett tag innan man inser hur stort KI faktiskt är, att arbeta fackligt innebär att man får mer överblick och inblick i hur KI fungerar.
– Det är viktigt att ha tid att känna en vi-känsla och gemenskap. Att må bra på jobbet gynnar forskningen, det finns vetenskapligt bevisade samband mellan bra arbetsmiljö och bra forskningsresultat, som publikationer och impactfaktor.
Stärker knappast ”vi-känslan”
Emilie Hultin hänvisar särskilt till professor Irene Jensens forskning, som Universitetsläraren tidigare skrivit om. Hon menar att KI kan bli bättre gällande förutnämnda ”vi-känsla”, ett exempel på förbättringar som redan gjorts är tätare samarbete mellan de olika fackförbunden och den centrala hr-avdelningen.
Emilie menar att den höga graden av externfinansiering påverkar arbetsmiljön till det sämre och knappast stärker ”vi-känslan”.
– En professor som ständigt måste slita med nya ansökningar för att få ihop till sin egen och andras lön är kanske inte den bästa handledaren. Det är ju inte heller säkert att den duktigaste forskaren är duktig på ledarskap.
Vidare påpekar Emilie Hultin risken att slarv och fusk ökar i stressade arbetsmiljöer.
”Har skadat KI:s anseende”
Det i de flesta avseenden exceptionella ”fusket” som avslöjades kring Paolo Macchiarini har sjunkit undan i mångas medvetande, men rättegången mot Macchiarini blev en påminnelse om hur det var när skandalen avslöjades.
– Som de flesta KI-anställda fick jag kännedom om det först genom SVT:s dokumentär Experimenten (2016). Jag blev förstås förfärad, det framstod inte bara som väldigt allvarligt, utan också absurt, att det kunde hända i Sverige. Det var också konstigt att dåvarande KI-ledningen från början försvarade Macchiarini, man kan inte säga att KI hanterade krisen särskilt bra i början och självklart har det som hände skadat KI:s anseende.
Emilie Hultin framhåller att KI nu har en betydligt större medvetenhet och att ledningen arbetar mer proaktivt för att förhindra att något sådant ska hända igen.
Tre åsikter
Vad är din bild av KI – före och efter Macchiarini-affären?
Johan von Schreeb, professor i global katastrofmedicin och chef för KI:s nystartade centrum för hälsokriser.
– Macchiarini-affären var en perfekt storm, ett tidens tecken utifrån fokuseringen på att rekrytera internationella toppforskare, jakten på excellens och att det blev ett självändamål att KI skulle vara världsledande. Macchiarini själv var en förförare, en ”råttfångare” och när bubblan sprack hamnade vissa i förnekelse och fortsatt självbedrägeri, man hoppades att det skulle blåsa över. KI håller, förhoppningsvis, på att förändras i en riktning då man inser att KI finns till för världen och inte tvärtom.
Kristina Appelqvist, kommunikatör och författare som tillsammans med tidigare KI-rektorn Harriet Wallberg skrivit boken När lögnen blir sanning.
– Jag kom till KI från en tjänst som kommunikationschef vid Högskolan i Skövde. Mina fördomar om KI var att forskarna var stöddiga och nog kunde man höra KI-anställda som uttryckte sig nedlåtande om högskolor. Men jag trivdes och fick mycket inblick i verksamheten eftersom jag blev talskrivare åt både Harriet Wallberg och Anders Hamsten. Macchiarini-affären var en chock, jag grubblar fortfarande över i vilkas intresse det låg att ledningen försvarade Macchiarini, trots att fusket var bevisat.
Christian Broberger, professor i neurokemi, Stockholms universitet, tidigare KI.
– Jag har fortfarande mycket positiva känslor för KI, men under min tid kände jag att man ständigt fick försvara att man var där, att man skulle vara tacksam. Kollegialiteten var inte alltid så stark, det fanns en anda av förtjusning i frifräsare. Det var inte heller uppenbart var högsta makten finns inom KI, om det är hos rektor eller andra. KI är stort och jag upplevde att ledningen såg ett egenvärde i storleken. Man visade gärna diabilder över antalet anställda, över alla artiklar som publicerats.
