Ingen hade trott att akademin skulle vara någon central del i det så kallade Tidöavtalet och så blev det inte heller. Universitet och högskola nämns vardera en gång, och lärosäte två gånger, i det 62-sidiga dokumentet.
Men läser man avtalet noga är det många områden inom akademin som påverkas. Om vi börjar med högre utbildning är det två delar som är av intresse för regeringsbildarna. Som vanligt är det framför allt lärarutbildningen som är föremål för nya reformer.
Antagningskraven till lärarutbildningen ska höjas samtidigt som utbildningen ska ha ökat fokus på ämneskunskap, kognitionsvetenskap och praktisk metodik.
Ämneslärarutbildningen ska koncentreras till de högst rankade lärosätena inom respektive område. Det är oklart vad det innebär eftersom svenska lärosäten inte rankas på det viset. Man får uppfatta det som ett genomslag för liberalernas allmänna inriktning att undervisning ska bedrivas på färre men bättre lärosäten.
Satsningar ska göras på vidareutbildning för yrkesverksamma lärare i ämneskunskap, men också ledarskap och konflikthantering. Fler ska få möjlighet att ställa om till läraryrket mitt i livet och dessutom ska fler bli speciallärare. Följaktligen borde lärarhögskolorna få ett utökat uppdrag.
Det kan knappast ha undgått någon att bekämpande av kriminalitet står högt på den nya regeringens dagordning. Därför ska socionomutbildningen göras om och kriminalitet bland ungdomar bli ett obligatoriskt utbildningsmoment. Möjlighet till specialisering på ungdomsbrott införs i utbildningen. Dessutom ska särskilda forskningsmedel anslås till området sociala insatser mot unga i kriminalitet.
I det här sammanhanget är det märkligt att polisutbildningen inte nämns i överenskommelsen. Men det är möjligt att partierna inte kom överens. Både Moderaterna och Sverigedemokraterna förespråkar en betald polisutbildning, men Sverigedemokraterna poängterar att polisutbildningen inte ska akademiseras.
Dessutom ska det bli bättre förutsättningar för yrkesverksamma att vidareutbilda sig vid högskolor och universitet. I vilken utsträckning uppdraget innebär mer pengar framgår inte.
De fyra partierna poängterar att omställningsstödet ska används till utbildningar med hög efterfrågan på arbetsmarknaden och därmed motverkar kompetensbrist och stärker näringslivets konkurrenskraft.
Om vi går över till forskning så lägger som förväntat högerpartierna mycket krut på kärnenergi och forskning kring det. De flaggar för en ny energiforskningsproposition som innebär att energiforskningen läggs om i grunden, och där kärnkraften ska ha en självklar plats.
Vidare bör politiken, som ett led i att återupprätta ett fungerande elsystem, nära samverka med svenskt näringsliv, den offentliga sektorn samt civilsamhälle och forskning.
En lite överraskande detaljerad skrivning är att det inom ramen för energiforskningen ska avsättas medel för att utveckla metoder att återvinna uttjänta solceller.
Klimatforskning nämns endast indirekt i avsnittet om klimat: ”Politiken måste stämmas av mot forskningen samt baseras på fakta”.
Kristdemokraterna, som profilerar sig som ett vårdparti, har fått igenom ökade medel för forskning om kvinnors sjukdomar och hälsa, samt ett nationellt forskningsprogram om psykisk hälsa och suicidprevention.
Invandring och migration är en central del av avtalet, och här finns också punkter som berör akademin. I ett eget avsnitt tar avtalet upp att de fyra partierna vill komma till rätta med missbruk av uppehållstillstånd för studier, som Universitetsläraren tidigare har skrivit om i flera artiklar.
Enligt avtalet vill partierna kartlägga olika former av missbruk och analysera regelverket i internationell jämförelse. De vill också undersöka om det är lämpligt att begränsa möjligheter för utländska studenter att arbeta i Sverige liksom att begränsa rätten att ansöka om arbetstillstånd inifrån Sverige.
Under rubriken ”Skärpta villkor för arbetskraftsinvandring” vill de fyra partierna via en utredning höja inkomstgränsen för arbetskraftsinvandring till medianlönen i Sverige, 33 200 kronor, vilket är mer än de flesta doktorander tjänar.
Utredningen ska också undersöka och, vid behov, i en författning reglera särskilda bestämmelser för doktorander och forskare ”gällande möjligheten till uppehållstillstånd efter en viss tids sammanhängande anställning”. Detta för att stärka Sveriges konkurrenskraft som forskningsnation.
Stycket tolkar jag som att man skissar på sätt att just för forskare och doktorander mildra effekten av de allmänt skärpta kraven för invandring. Exempelvis är det nog många i och utanför akademin som gärna skulle se att regeringen Kristersson ändrade bestämmelserna i den nya utlänningslag som sommaren 2021 gjorde det betydligt svårare för nyexaminerade doktorander att stanna i Sverige.
Men det är oklart exakt vartåt skrivningen i avtalet syftar. Kanske är man inte överens, varför det är en medveten luddig formulering?
Återstår att se var det landar.
Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
