Diskrimineringslagen ställer krav på att universitet och högskolor ska bedriva ett fortlöpande arbete för att upptäcka risk för diskriminering av studenter och att aktivt åtgärda de upptäckta riskerna. I ett urval med geografisk och storleksmässig spridning har DO sedan 2019 genomfört tillsyn av 18 lärosäten.
Enligt diskrimineringslagen ska lärosätena i ett sammanhållet arbete i fyra steg motverka diskriminering.
De ska undersöka risker för diskriminering och hinder för lika rättigheter och möjligheter, analysera orsaker till de upptäckta riskerna och hindren, genomföra åtgärder för att undanröja de upptäckta riskerna och hindren, samt följa upp och utvärdera arbetet i de tre föregående stegen.
”Det är allvarligt”
Ett enda lärosäte, Chalmers, har fått godkänt för det första steget, men underkänt på de andra stegen. Alla de övriga har fått underkänt på alla fyra.
– Vi anser att det här är allvarligt för att syftet med det här arbetet är att motverka diskriminering av studenter. Om lärosätena inte lever upp till de här lagkraven bedömer vi att det är högre risk att studenter utsätts för diskriminering, säger Love Ander, utredare på DO och projektledare för rapporten.
Han påpekar också att det är ett lagstadgat krav att lärosätena ska arbeta med aktiva åtgärder mot diskriminering.
– Det är ingenting som de kan välja att göra eller inte göra, utan något de ska göra enligt lag, säger Love Ander.
Enligt rapporten finns det framför allt tre orsaker till att lärosäten inte lyckas uppfylla lagens krav avseende undersökningssteget: Undersökningarna är inte utformade för att identifiera risker för diskriminering. De omfattar inte alla diskrimineringsgrunder, alla former av diskriminering eller alla de områden som utpekas i diskrimineringslagen. Det finns också fall där undersökningarna inte omfattar hela lärosätet.
För allmänt hållna undersökningar
På 17 av 18 lärosäten misslyckas man alltså redan i det första undersökningssteget.
– En vanlig sak är att undersökningarna inte är utformade för att identifiera risker för diskriminering eller hinder för lika rättigheter och möjligheter, säger Love Ander.
I många fall handlar det om att man har genomfört undersökningar som är allmänt hållna. Man förlitar sig på enkäter där man frågar studenterna om de upplevt diskriminering på det ena eller andra sättet.
– Då kan man få ut en andel som känt sig diskriminerade men det säger ju inget om i vilka situationer det är fråga om så att man kan identifiera risksituationer. I stället behöver man säkerställa att undersökningarna är mer djuplodande och faktiskt kan ligga till grund för att identifiera specifika situationer som kan utgöra risker för diskriminering eller hinder för lika rättigheter och möjligheter.
Bristande kunskap om lag
Frågan är vad lärosätena behöver göra för att leva upp till lagens krav.
– Vi identifierar i den här rapporten att man behöver skapa en tydlig arbetsprocess på hela arbetsplatsen och genomföra aktiva åtgärder. Det måste finnas en tydlig plan för hur man ska göra. Vem ska göra vad och när ska de göra det de behöver?
Dessutom brister kunskapen om diskrimineringslagen på lärosätena.
– Vi vet att kunskap om lagens krav behöver öka och det gäller särskilt om man arbetar med en decentraliserad arbetsmodell där väldigt många på lärosätet behöver kunskap om vilka krav lagen ställer.
Love Ander sammanfattar:
– Det är ju anmärkningsvärt att inget av lärosätena faktiskt lever upp till lagens krav på att motverka diskriminering och se till att studenter inte utsätts för diskriminering. Det är allvarligt för det ökar risken för studenterna att utsättas för diskriminering. Det här är inte någonting som lärosätena kan välja att göra eller inte göra, utan de har ett lagkrav på sig att arbeta aktivt med åtgärder.
