Jag är intranätet. Jag minns. Jag samlar på alla försök att dokumentera, förmedla, styra upp, förbättra och förtydliga. Jag sparar initiativ som för länge sedan glömts, även av initiativtagarna. Jag gömmer planer och utvärderingar, synpunkter och protokoll, tips och lathundar. Allt som ville väl och andades förhoppning.
Djupt i mina gömmor, i en mapp i en annan mapp med dunkelt namn, finns rutinen för uppsatshandledare som den samvetsgranna läraren utarbetade, men som ingen använde. Alla sa att något sådant verkligen behövdes. Men hos mig letade ingen.
I ett gammalt diskussionsforum bevarar jag kreativa idéer för utveckling av forskning. Kanske blev det ett måldokument av det, som ligger i en annan mapp. Diskussionen tystnade. Men hos mig finns den var, med namn och bild på alla deltagare. Riktigt levande, men ack så spöklikt.
Ännu kusligare är den gamla krishanteringsplanen. Så dramatisk till sitt innehåll, och så inaktuell. Om det börjar brinna, om man utsätts för hot, om medarbetare kollapsar – då ska man kontakta personer och gå till platser som inte längre finns. Anställda som gått i pension, rum som byggts om och parkeringsplatser där det nu står hus. Den nya planen, som jag hoppas finns, hittade aldrig till mig.
Jag vittnar om de irrande processerna hos en organisation som tror att den har ett robust kollektivt minne men som glömt det mesta, trots att allt redan är gjort. Tänk alla paradoxer jag rymmer! Planer och beslut som går på tvärs. Ena året skulle det satsas långsiktigt på område X. Inte så långt senare berättar ett styrelseprotokoll att man i stället ska satsa på Y. Fast utan ”i stället”, för ingen minns längre X. Bara jag ser, men många anar, lite dovt i bakhuvudet: ”Men pratade vi inte om att …?” ”Vad hände med …?” Jag vet att och när, men inte varför inget blev.
Då och då rasslar det till. En ambitiös informatör tar itu med informationskanalerna. Det skrivs presentationer och programtexter om hur jag ska användas. Någon chef gör ett par symboliska försök att följa de nya riktlinjerna. Det hålls en kurs om mina funktioner. Men alla vet ju att systemet snart ska bytas ut, så det är ändå ingen idé. Kvar finns informatörens optimistiska instruktioner. Ytterligare spår av engagemang och förändringsvilja som jag vårdar. Och när systemet väl byts ut (mycket senare än någon trodde) kommer allt att arkiveras, och läggas i en mapp i det nya systemet, för säkerhets skull.
Mina trognaste gäster är föredettingarna: de som lämnat sina uppdrag som prefekt eller studierektor, men som fortfarande har kvar sina inloggningsuppgifter och inte kan släppa taget. De undrar vad som händer med rutiner de skapat, beslut de fattat och dokumentation som de mödosamt gjort tillgänglig. En del är inne flera gånger om dagen, bara för att se att inget nytt hänt – i alla fall inte här. Samtidigt har andra ännu inte klarat att göra sin första inloggning. Men det vet bara jag.
Jag tvivlar förstås ofta över mitt existensberättigande. Inte ens när historia ska skrivas frågar någon mig. Texter om organisationens ärofyllda förflutna grundas inte på mina detaljerade bevis på gräsrötters strävanden. Nej, de bygger på några utvalda uttolkares lika utvalda minnen.
Men tack vare mig finns ändå en chans att allt inte gjorts förgäves. Det är faktiskt något att vara stolt över!
Anna-Malin Karlsson
Professor i svenska, Stockholms universitet
