”Vi gör vårt bästa men det går inte. Vi vet inte tillräckligt.” Så lät det på många av de möten om jämställdhet som Anna Grzelec, universitetslektor vid institutionen för företagsekonomi och textilt management vid Högskolan i Borås, deltog i när hon genomförde en etnografisk studie vid ett tekniskt universitet i Sverige.
– Med den inställningen låter man jämställdhetsarbetet misslyckas, säger Anna Grzelec.
Det har gjorts många försök att öka andelen kvinnor inom naturvetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap och matematik. Ändå står utvecklingen still. 2019 var andelen kvinnliga professorer 18 respektive 19 procent i tekniska och naturvetenskapliga ämnen vid svenska lärosäten.
Anna Grzelec ville undersöka jämställdhetspraktiker inom högskolesektorn. Hon anställdes som postdok vid ett tekniskt universitet där hon också involverades i olika typer av jämställdhetsarbete, och använde sina intryck under de 17 månaderna vid universitetet som underlag till en etnografisk studie: Doing gender equality and undoing gender inequality – A practice theory perspective.
”Siffror försenade arbetet”
Universitetet inledde en jämställdhetssatsning samtidigt som Anna Grzelec började. Det slog henne hur svårt organisationen hade att ta till sig tidigare forskning om skäl till bristande jämställdhet.
I stället gjordes egna undersökningar för att förstå varför andelen kvinnliga professorer var så låg eller varför män i enkäter uttryckte att de kände sig tryggare på arbetet än vad kvinnor gjorde.
– Det fanns stor tilltro till siffror, och man trodde hela tiden att det behövdes mer data. Att samla in den tog lång tid och försenade själva jämställdhetsarbetet, säger Anna Grzelec.
En orsak till all datainsamling tror hon var en ovana hos det tekniska universitetet vid att tolka och använda samhällsvetenskaplig forskning.
Innan den nya satsningen hade man i tolv år haft som policy att inte göra några riktade satsningar mot kvinnor, eftersom det skulle peka ut kvinnor som inkompetenta eller svaga.
– Sådana problem kan uppstå, men det betyder inte att man ska låta bli att jobba med jämställdhet. Policyn grundade sig på två studier där man applicerat slutsatserna rakt av, utan att fundera över komplexiteten och vad strategin kunde skapa för andra problem, säger Anna Grzelec.
”Vet att kvinnor väljs bort”
På universitetet gällde att varje tjänst måste ha minst 30 procent kvinnliga sökande för att få tillsättas.
– Det bygger på uppfattningen att kvinnor inte söker tjänsterna, och att de kommer att få dem om de bara söker. Samtidigt vet vi att kvinnor väljs bort i slutet av rekryteringsprocesser eftersom de inte passar in på den stereotypa bilden av exempelvis en professor.
Anna Grzelec noterade hur rekryterande personal kontaktade kvinnor och bad dem söka tjänster som de ändå inte skulle få. Ibland fanns redan en tilltänkt kandidat i sikte – men fler kvinnliga sökande behövdes.
– Könsfördelningen manipulerades på ett sätt som är diskriminerande.
Anna Grzelec är kritisk mot att så stor vikt läggs vid procentsatser när jämställdhet ska bedömas. Andra faktorer måste få större fokus, menar hon. Som hur kvinnliga professorer mår på jobbet.
– Har de fått utstå sexuella trakasserier eller härskartekniker för att ta sig till sin nuvarande position? Har de samma förutsättningar i sitt uppdrag som manliga professorer? Vi vet att kvinnor i allmänhet ofta får sämre förutsättningar jämfört med manliga kollegor, som mindre budget för samma uppdrag, och att prestigefyllda uppdrag oftare går till män.
Andra klassens professorer
Ett forskningsprojekt om jämställdhetsåtgärder vid nordiska lärosäten, som Universitetsläraren skrivit om tidigare, visade nyligen att öronmärkta positioner eller finansiering för kvinnor resulterade i fler kvinnliga professorer. Men det ger Anna Grzelec inte mycket för.
– De blir andra klassens professorer. De hänvisas hela tiden till de öronmärkta pengarna och får sämre förutsättningar.
Hon är kritisk mot att UKÄ regelbundet begär in siffror över könsfördelning från lärosätena.
– Det är det enda mått som fått fäste. Men man kan ha mångfald och fina siffror utan att faktiskt ha jämställdhet och jämlikhet. Vi behöver mer komplexa mått om vi ska fortsätta mäta.