Historiska prognoser präglas inte sällan – för den som har facit – av munter absurditet. Man kan skratta hela vägen från de flygande bilarna till vitaminpillren som skulle ersätta all mat. Och kan man verkligen lita på Riksbankens prognoser? Det händer att man som lekman funderar över om inte ekonomihögskolorna möjligen skulle passa bättre på teologisk fakultet.
Och vad mer, det är bara ett par år sedan som en chattrobot skulle revolutionera världen. Den agerade på Twitter med ett självlärande system, och vad hände? Den radikaliserades. Den badade i den skit som är Twitter, och blev snart ett rasistiskt och misogynt troll.
Det som är botten i dig är botten också i andra, skrev Gunnar Ekelöf, och det påståendet har han numera AI-stöd för.
Det gäller att hålla allt detta i minnet när vi alla som intresserar oss för omvärlden, framtiden och de akademiska kärnuppgifterna nu kämpar febrilt för att förstå vad de artificiella intelligenserna kan komma att betyda för forskning och utbildning.
För ni har alla hört sådant där, svepande idéer om framtiden, ganska ofta trams, ganska ofta science fiction. Det finns mycket som har blivit fel. Därför är det intressantare att titta på sådant som blev nästan rätt. Och för att göra detta transparent och ärligt så ska jag ta ett exempel där jag själv hamnade vid sidan av målet.
För mer än tio år sedan skrev jag en bok om Google, och avslutade den med ett antal förutsägelser om framtiden. Ganska mycket var ganska rätt. Men ett konkret exempel på när det blev fel på ett intressant sätt handlar om Google Books, skanningsprojektet.
Det fanns många teorier i början om varför Google gjorde detta. Bli världens största bokhandel, kunde det vara målet? Nej, så klart inte. Det finns ingen ekonomi i att tillhandahålla e-böcker av okända 1800-talsförfattare.
Efter att ha grubblat mig halvt fördärvad landade jag för min del i slutsatsen att den huvudsakliga poängen med att skanna världslitteraturen nog var att riva symbolen Babels torn. Det vill säga att göra Google Translate så bra som den nu är. Eller ännu bättre.
Men här kommer detaljen som inte blev rätt: Den huvudsakliga poängen med att äga språkdatabasen var inte översättning – utan i stället att kunna generera eget språk, från grunden. Inte Google Translate. Utan en framtida Google AI.
Jag hade alltså rätt i att det fanns ett annat mål än litteraturen i sig. Men fel i vilket det målet skulle komma att bli.
Kanske visste de inte själva där på Google. De visste bara: det bör finnas ett värde i att ha världslitteraturen indexerad och klar. Så vi gör det, så får vi se vad vi ska ha den till. Så talar och agerar bara två sorters samhällsaktörer:
De kommersiella, med mycket stora muskler.
De akademiska, med mycket stora ambitioner.
Kanske kan man se på Googles ansträngningar med Google Books som ett slags kommersiell grundforskning. Tillämpningsfrågan får, ska, vänta.
Och när vi nu funderar på hur framtidens studenter bäst kan rustas för att använda AI på kloka vis, för att reglera AI rätt, för att driva AI-samhället i en etisk riktning, då behöver samhällets starka institutioner lita på sina processer och se till sina kärnuppgifter. För universiteten gäller det att beforska. Och att hålla kyligt avstånd till de snabba tillämpningarna ett litet tag till.
Andreas Ekström
Författare, föreläsare och journalist, aktuell med boken Bekvämlighetens tyranni
