Det är doktorspromotion vid Uppsala universitet. Efter en lång ceremoni i universitetshuset bjuder fakulteterna in till promotionsmottagning. Hos teologiska fakulteten är det tradition att vi doktorander agerar serveringspersonal. Vi dukar upp stora fat med kanapéer på vita dukar, arrangerar blombuketter och häller upp bubbel i långa rader av glas. Allt ställs i ordning för att skapa bästa möjliga mottagning för fakultetens nya doktorer, hedersdoktorer och jubeldoktorer.
När gästerna sedan anländer till mottagningen efter den sedvanligt ritualistiska promoveringsceremonin står vi där och hälsar alla välkomna och gratulerar de nypromoverade. Vi ser till att bubblet inte tar slut i glasen, att kanapéerna fylls på och att alla känner den högtidliga stämningen. Allt medan fakulteten, de nya doktorerna och gästerna minglar uppklädda till tänderna, i sina frackar och långklänningar.
Varje ny doktor i de högre vetenskaperna – dit teologin hör – ikläds en hög, svart doktorshatt under promoveringen som symbol för den nya tillhörigheten. Hatten är handsydd och figuranpassad för varje enskild doktor.
Förutom hatten får den nya doktorn också rätten att bära en doktorsring som symbol för ens trohet till vetenskapen. Trohet till vetenskapen i all ära, men doktorsringen är kanske främst en statussymbol som markerar den grupp av intellektuella som den nya doktorn gjort sig förtjänt av att tillhöra.
”Hur kommer det sig att jag, en anställd doktorand, agerar servitris på min arbetstid?”
Den teologiska doktorsringen är en rejäl guldring dekorerad med kors invävda i lagerblad. Att varje teologie doktorsring är korsprydd är inte helt okontroversiellt i dagens forskningsmiljö, där inte alla känner sig hemma med att bära kristna symboler. Detta är en arbetsplats med mycket gamla anor. Trots mångfalden syns det kristna arvet fortfarande tydligt.
Att akademiska högtider och övergångsriter är traditionstyngda och ritualistiska tillhör lockelsen med en karriär inom akademin, i alla fall för vissa av oss. En del av ritualismen innebär att man lägger stor vikt vid vissa föremål, som hatten och ringen. En handsydd doktorshatt och en doktorsring i guld är, föga förvånande, mycket kostsamma. Uppsalateologerna är alltid hjälpsamma med att låna ut en hatt för den som vill promoveras men inte vill eller kan spendera flera tusen kronor för att delta i ritualen.
Under vårens promotionsmottagning börjar jag reflektera över realiteten i dessa symboler och huruvida det skulle vara oklokt att köpa en egen hatt och ring när tiden är inne.
Det viskas om de hutlösa kostnaderna mellan doktoranderna medan vi blickar ut över gästerna. Jag är en av dem som vill ha både hatt och ring. Jag vill göra mig förtjänt av att äga de symbolerna och få tillåtelse att ta del i de ritualer som gör akademin säregen. Det finns en charm och ett värde i att ärva denna slutna värld.
Det har blivit tydligt för mig att detta inte bara är en arbetsplats, utan också ett traditionstyngt sällskap som länge varit förbehållet de välbemedlade. Jag ställer mig frågan, var går gränsen mellan arbetsplats och elitistisk klubb? Hur kommer det sig att jag, en anställd doktorand, agerar servitris på min arbetstid? Det finns någonting som skaver i allt detta. Hierarkin är så övertydlig att det nästan – men bara nästan – blir parodiskt.
Det är visserligen ett frivilligt uppdrag att som doktorand servera på promotionsmottagningen och jag gör det med stolthet. Trots skavet från den övertydliga hierarkin kan jag inte låta bli att dras med i charmen, traditionerna och högtidligheten. En dag är jag en av de nypromoverade, med långklänning, hatt och ring och en ny generation av doktorander gratulerar mig och häller bubbel i mitt glas.
Efter mottagningen går jag hem och öppnar ett sparkonto som jag benämner ”Teologie Doktor”. Jag ska banne mig ha min hatt och min ring när jag en vacker dag har gjort mig förtjänt av att bära dem.
