Erik Lindenius, lektor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Umeå universitet, var tvungen att sjukskriva sig i slutet av vårterminen.
– Det mesta av min undervisning ligger i maj och när universitetsledningen meddelade att vi skulle gå över till nätundervisning hade jag redan planerat vårens undervisning på campus.
Plötsligt förändrades alltså förutsättningarna.
– Med några veckors varsel så måste jag samtidigt planera om två parallella moduler från campus till nät. En av de modulerna var det inget större problem med, men den andra modulen handlade om tidningsformgivning och studenterna skulle använda universitetets datorer och programvara och jobba tillsammans i redaktionsgrupper.
Den kursen måste byggas om från grunden.
– Den tiden jag lade på att bygga om kursen i april var min kompetensutvecklingstid och den har jag inte fått någon ersättning för.
Samtidigt pågick alla andra arbetsuppgifter plus nya som orsakades av corona.
– Mitt i detta kaos gick rektor ut och sa ”grattis studenter, det blir campusundervisning nästa läsår. Och ni lärare ska planera för både campus och nät”. Det blev för mycket för mig, jag klarade inte av pressen och känslan att ingen frågat oss lärare hur det gick eller erbjudit oss extra resurser.
Erik Lindenius fick en akut stressreaktion.
– Det rent fysiska som hände var att min puls gick upp till 230 slag i minuten, jag var jättestressad och fick ett flertal symptom på att gå in i väggen. Jag sjukskrev mig direkt, hade jag fortsatt att kämpa så vet jag inte vad som hänt.
”Inte hållbart i längden”
Nu är han tillbaka i arbete och reflekterar över vårens händelser.
– Det som gjort att det fungerat är att lärare har varit välvilliga och hjälpt till så mycket det gått, och även studenterna har varit väldigt förstående. Men det håller inte i längden, varenda oväntad justering av kurserna vi måste göra tar tid från det som är inövat och etablerat och den struktur vi har lagt flera månader i förväg. Och framför allt, inga uppgifter har plockats bort från oss, utan vi förväntas göra alla andra sysslor precis om vanligt. Vi får inga extra resurser samtidigt som vi får frågor från studentkåren hur vi jobbar för att säkerställa att kurserna håller samma kvalitet.
Erik Lindenius sammanfattar:
– Universitetsledningar lägger ansvaret längst ut i verksamheten, på personalen. Man tar inte beslut som underlättar för lärarna utan det är vi som tar smällen. Det är ingen rektor som går ut och säger, vi tar bort de här sakerna, jag står för det. Utan man går ut och säger: det här blir jättebra för studenterna, det här fixar lärarna. Det saknas en ledning som är beredd att ta obekväma beslut för att avlasta lärarna, som till exempel att underlätta regelverk för snabba temporära anställningar eller beordra att forskningstid flyttas fram för de lektorer som har mycket forskning. Paradoxalt nog har jag under sommaren sett utlysningar för förlorad forskningstid för postdoks, men inga motsvarande för att ersätta lektorer som förlorat kompetensutvecklingstid. Det illustrerar med önskvärd tydlighet vilken verksamhet och personal som prioriteras, säger Erik Lindenius.
”Lämnade ensamma”
Agneta Sjöberg, professor i näringslära vid Göteborgs universitet, var i våras två timmar från att sjukskriva sig.
– Jag var överstressad, det var måndag och på torsdagen skulle min kurs börja, och jag visste inte hur jag skulle använda Zoom. Så jag bestämde att jag väntar till klockan fyra, sedan sjukskriver jag mig – jag ska inte behöva stå ut med sådan stress. Men jag hade tur, vår webbredaktör kom till mitt kontor med en utskrift om hur du kommer in i Zoom. Det var det som räddade mig, säger Agneta Sjöberg.
Sedan var det bara att sätta igång och planera om kurserna.
– Mycket av min undervisning ligger i andra halvan av vårterminen. Vi ombads av ledningen att så snabbt som möjligt meddela studenterna vad som gällde, så vi hade bara ett par dagar på oss att bestämma hur vi skulle göra. Jag valde att köra enligt redan publicerade scheman men på distans. Det fanns inte tid till något annat.
Hon påpekar att många med henne varit stressade.
– Jag har pratat med kollegor på vår institution, vi som var i elden, vi tycker att vi blev lämnade väldigt ensamma med våra beslut. När omställningen framställs som att den gått bra och att alla är positiva, är det inte verkligheten. Det är viktigt att det kommer fram att folk har fått jobba väldigt hårt för att det skulle fungera. Till att börja med var det i första hand vi kursledare som hade största stressen, men också lärare, särskilt lärare som har praktiska moment. Att då vifta bort problemen och säga att det gick ju över förväntan, känns som att förminska de insatser som många lärare gjort.
Bättre beredskap behövs
Agneta Sjöberg menar att det gäller att dra lärdom av det som hänt.
– Jag vill inte att detta ska bli gnälligt, jag vill peka framåt på lösningar.
Hon påpekar att coronapandemin är en exceptionell händelse, men att man måste ha beredskap.
– Inför framtiden bör högskolan ha en beredskapsplan så att direkt när något exceptionellt händer sammanställer vi en arbetsgrupp som består av personer från ledningen, administratörer, kommunikatörer och lärare. De kan bilda en stödgrupp som vi andra kan vända oss till, så att problemet läggs på institutionen snarare än på individen.
Agneta Sjöberg önskar att pandemin vore över.
– Jag ser fram emot att träffa studenter på campus i framtiden. Det är det som driver mig när jag tänker att jag inte ska ge upp. För just nu finns inte det roligaste med lärarjobbet på högskolan – mötet med studenterna.
Tre åsikter
Vilket är ditt övergripande intryck av omställningen på grund av corona?
Karin Åström, chef för utbildningsenheten vid Göteborgs universitet.
– Spontant att det gått förvånansvärt bra att ställa om till distansundervisning och även för vår del i administrationen. Det är fantastiskt att lärare kunde ställa om på så kort tid, det är jag väldigt imponerad över. Sedan har det kanske inte gått lika bra på alla håll och kanter. Det har inte varit lätt med utbildningsmoment som kräver fysisk närvaro, till exempel inom konstområdet, medicin och naturvetenskap. Studenterna har dock varit väldigt förstående, även om de saknar hela den sociala biten med sina studiekompisar.
Svante Kristensson, tillförordnad förvaltningschef vid Högskolan i Borås.
– Det har varit en helt osannolik tid för studenter och medarbetare, och att det blev så pass bra som det blev trots förutsättningarna. Det som sticker ut är i första hand medarbetarnas engagemang och kreativitet och vilja att bidra till en så bra lösning som det gick att få. Studenterna signalerar både ensamhet och svårt att motivera sig för studierna, och tycker ibland att de ser en sämre kvalitet, även om de stundtals ser en bättre eller samma kvalitet som tidigare. Men det finns en oro för stress, psykisk ohälsa, ensamhet och vilsenhet.
Maria Strand, chef för avdelningen för utbildningsstöd vid Högskolan i Gävle.
– Jag är fantastiskt imponerad. Hela organisationen har påvisat stort engagemang och en förståelse för att man måste bibehålla kvaliteten även i en sådan här situation. Med tanke på den korta framförhållningen har vi fått ett bra resultat. Jag känner mig stolt över att hela sektorn kunde ställa om på kort tid. Jag tycker också att vi har närmat oss mellan olika lärosäten, vi har bollat olika frågor om lösningar, ett samarbete som jag hoppas kvarstår. En svårighet är de praktiska examinationerna, det tror jag många lärosäten har upplevt.
