– Jag gissar att det kommer att bli mer distansundervisning än det var innan, men jag tror och hoppas att man inte går över till det i för stor utsträckning. För det finns problem med det när det gäller kvalitet i undervisningen när man inte träffas fysiskt. Det är inte så att allt har gått på räls nu under pandemin, säger SULF:s chefsutredare Karin Åmossa.
SULF anser att besluten om hur utbildningen utformas ska ligga hos lärarna.
– Lärarna måste tillsammans i kollegiet kunna besluta om vilken form av undervisning som är bäst för olika typer av utbildningar. I vissa fall kan de komma fram till att det är bättre med distansundervisning. Men i många fall tror jag man tycker det är bättre med campusundervisning. Verksamheten ska ju bedrivas med hög kvalitet, det är det som måste få styra.
Efterlyser kompetensutveckling
SULF anser också att om man kommer fram till att det bästa sättet att undervisa är att ha en annan viktning mellan digital- och på platsundervisning krävs det resurser och tid för kompetensutveckling.
– Under pandemin har man fått trolla med knäna och göra så gott man kan. Men ska man i ordinarie verksamhet bedriva digital distansundervisning av hög kvalitet behöver lärarna vara utbildade för det. Då behöver de få tid för att lära sig de nya sätten att undervisa och de behöver få betalt för den tiden. I pandemin har de inte fått det. Ett av de stora problemen är att lärarna jobbar väldigt mycket övertid som de inte får ersättning för, säger Karin Åmossa.
Har börjat lära av varandra
Klara Bolander Laksov är professor i högskolepedagogik och föreståndare för Centrum för universitetslärarutbildning vid Stockholms universitet. Hon påpekar att omställningen under pandemin har inneburit en rejäl uppryckning av den digitala kompetensen hos lärarna.
– En annan sak som delvis förändrats är att man försöker lära av och inspireras av varandra, i mycket högre grad än man någonsin tidigare gjort. Det behöver fortsätta. Mycket av den forskning som jag själv är involverad i handlar om att ett akademiskt lärarskap innebär att man också involverar sig i dialog om utveckling av undervisning. För att det ska fungera behövs tydliga incitamentsstrukturer, att lärosätena lyfter upp de här frågorna som en viktig och central del av sin verksamhet, säger hon.
Ytterligare en sak har förändrats på Stockholms universitet.
– På ledningsnivå börjar det bli en betydligt större diskussion kring digitala lösningar och plattformar samt olika system för till exempel videotjänster.
Hon ser detta som något positivt och hoppas att den diskussionen kommer att fortsätta.
– Jag tror absolut att framtiden handlar om att kombinera det bästa från de två världarna. Så att vi utnyttjar alla de digitala möjligheter som finns för samverkan, dialog, kritisk granskning, diskussion och engagemang mellan studenter och mellan studenter och lärare. Men att vi också erkänner att i vissa fall går det inte att överträffa att befinna sig i samma fysiska rum och ha vissa diskussioner och vissa aktiviteter.
Saknar nationell samordning
Klara Bolander Laksov är också ledamot i Arbetsgruppen för högskolepedagogik och lärande inom Sveriges universitets- och högskoleförbund, SUHF.
– Arbetsgruppen anser att det saknas nationell samordning. Vi i SUHF skulle gärna se en från regeringen finansierad aktör, någon som fick i uppdrag att driva frågor om nationellt samarbete, samverkan och kunskapsspridande, säger hon.
Flexibel utbildning
Mittuniversitetet hade innan pandemin ungefär hälften av utbildningarna på någon typ av flexibel distans, och ungefär hälften på campus.
Foto: Tina Stafrén
– Vi har inte som ambition att öka andelen distans. Däremot kommer vi att utveckla distansdelen och där tar vi med sådant vi sett gått att utveckla nu under pandemin, både pedagogik och teknik, säger Anders Fällström, rektor för Mittuniversitetet.
– Men vi på Mittuniversitet tror att generellt kommer flexibel utbildning att fortsätta att växa. Dels som följd av de positiva erfarenheter som vi trots allt tar med oss från pandemin. Dels utifrån det livslånga lärandet och ambitioner om högre studier i hela landet, fortsätter han.
Vill se forskningsresurser
Mittuniversitetet hade redan innan pandemin ett utvecklingsarbete kring distansutbildning.
– Vi har ett forskningscentrum som har jobbat med distansutbildning under lång tid och den utveckling som vi gör är starkt knutet till centrat. De två stora nyheterna, som förmodligen inte hade tillkommit utan pandemin, är projekt för att utveckla laborativa miljöer och verksamhetsförlagd utbildning på distans. Det senare till exempel för lärare, sjuksköterskor och socionomer. Dessutom har vi också ett stort utvecklingsprojekt kring digital examination och ett kring det livslånga lärandet.
Anders Fällström anser att det nationellt behövs mer resurser för forskning om distansutbildning.
– När regeringen nu lägger medel för utveckling av distansutbildningen skulle jag vilja se att man kopplar till forskningsmedel. Så det blir en vetenskaplig grund för det man gör inom undervisningen, säger han.
”Kanske kan locka andra studenter”
Universitetskanslersämbetet har fått ett omfattande uppdrag från regeringen att utreda kortsiktiga och långsiktiga konsekvenser på högskolans verksamhet av coronaviruset. Förutom att ha påbörjat flera nya studier sammanställer nu UKÄ undersökningar som lärosätena själva gjort. UKÄ:s uppdrag är långsiktigt och ska inte slutredovisas förrän i december 2022.
– Men eftersom så mycket händer så snabbt inom akademin nu försöker även UKÄ jobba så snabbt det går och löpande publicera resultat från uppdraget, säger projektledaren Sofia Berlin Kolm vid UKÄ.
Frågor som UKÄ belyser i sina undersökningar är hur övergången till distansundervisning har fungerat, hur det påverkat studenterna och vilka effekter det har haft på undervisningskvaliteten.
– Kanske kan lärosätena genom att erbjuda alternativa undervisningsmetoder i högre utsträckning locka andra typer av studenter som av olika anledningar inte trivs med traditionell campusundervisning, säger Sofia Berlin Kolm.
