Det är fredag eftermiddag och i stort sett tomt i geovetarhuset på Guldheden i Göteborg. Deliang Chen möter och visar vägen genom de vindlande korridorerna. Han hämtar kaffe åt oss och berättar om klimatforskningen.
– Nu har vi mängder av mätningar med instrument men de sträcker sig inte så många år tillbaka. Den längsta tidslinjen i ett klimatforskningssammanhang är med barometern, ungefär 200 år, termometern 150 år och vindmätningar max hundra år.
Men för att kunna avgöra vilka klimatförändringar som orsakats av mänsklig aktivitet behöver forskarna komma tillbaka till hur det var innan den industriella revolutionen, innan människan påverkade klimatet.
– Egentligen skulle vi behöva 300 års data. Industrialiseringen börjar ungefär 1750 och då har vi egentligen inga mätningar. Men vi kan gå tillbaka längre än så med olika ersättningskällor. Till exempel har vi årsringar på träden, sediment i sjöar, polleninformation och mätningar på iskärnor från polarområden. Intressant är att det även finns skriftliga källor. Under 1 000 år hade alla borgmästare i Kina som uppgift att varje dag anteckna vädret.
Hur väger ni samman all information?
– Det är väldigt mycket avancerad statistik och matematiska modeller, dessutom har vi nu AI. Klimatforskningen är ett av de områden som tidigast använt AI.
Var det självklart för dig att bli forskare när du var barn?
– Nej, jag gick i gymnasiet i slutet på kulturrevolutionen och då var jag helt inställd på att bli skickad till landet för att bli bonde, säger Deliang Chen och skrattar.
Hur var din barndom?
– Jag föddes 1961 och kulturrevolutionen började 1966, precis när jag skulle börja skolan. Min pappa hade en byggfirma. I början efter att kommunisterna tagit makten gick det bra, men efter kulturrevolutionen blev det katastrof. Min far fick husarrest i sitt kontor. Han skulle vara självkritisk, varje morgon måste han stå på knä på gatan utanför med ett stort plakat på bröstet med texten ”Jag är en dålig kapitalist”. När jag gick till skolan såg jag honom varje dag, men jag ville inte prata med honom.
– Det var på så sätt ingen bra barndom. Min mor blev skickad till arbetsläger och mina syskon var äldre och hade flyttat. Så några år var jag ensam hemma. Jag fick fem yuan i månaden. Det räckte precis så det gick att överleva, jag kunde köpa ris och jag lagade bara rissoppa.
Hur klarade du skolan?
– Det var inga studier, det var bara revolution. Vi hade inga riktiga läxor, och vi skulle kritisera lärarna och kritisera Konfucius varje dag. Men jag fick inte vara med i många av de revolutionära aktiviteterna, för jag hade sämsta tänkbara klassbakgrund. Så jag hade tid att läsa, jag lärde mig själv genom att läsa böcker. Jag hade många böcker gömda på vinden så rödgardisterna inte hittade dem och kunde bränna dem.
När Mao dött 1976 och Deng Xiaoping tog över makten började skolorna med vanlig undervisning och universiteten öppnade.
– Jag fick två–tre år i gymnasiet för att lära mig ordentligt. Det var en period där jag sög upp all kunskap jag kunde få, med lektioner åtta timmar i skolan och fyra–fem timmar på kvällen som man ordnade själv.
Under den perioden var Deliang Chen alltid en av de bästa i skolan. Han studerade sedan på universitetet i Nanjing mellan 1979 och 1983.
– Jag läste meteorologi mest av en slump, men jag var intresserad av det. Jag tillhörde de första studenterna efter kulturrevolutionen som läst på universitet. Vi var väldigt uppskattade, innan oss hade ingen utbildats på universiteten på tio år.
Efter examen arbetade Deliang Chen i fem år för den kinesiska vetenskapsakademin som forskarassistent.
– Då var det många utländska forskare som ville jobba med Kina. Bland dem var Paul Crutzen, holländare bosatt i Tyskland. Han skulle mäta metanutsläpp från risfält i Kina och jag fick göra de mätningarna.
Paul Crutzen är mest känd för att han 1995 tillsammans med två kollegor tilldelades Nobelpriset i kemi för upptäckten av ozonhålet. Deliang Chen talar med värme om sin handledare.
– 1988 blev jag anställd av honom i Tyskland och började göra klimatmodeller. Jag har Paul Crutzen som förebild, jag har lärt mig av honom: att alltid vara nyfiken och att ägna mig åt något jag tycker om.
Deliang Chen disputerade 1992 och blev därefter postdok vid universitetet i Köln.
Hur hamnade du i Sverige?
– Jag längtade efter att hitta ett system som mer balanserade mellan råkapitalism och kommunism, någonting som Sverige. Och min handledare, Paul Crutzen, hade bott och jobbat i Sverige i många år och han pratade väldigt mycket om landet. Så dök det upp en lektorstjänst vid Göteborgs universitet och jag sökte den.
Deliang Chens egen forskning har på senare tid kretsat mycket kring klimatförändringar och avsmältningen av glaciärerna på den tibetanska högplatån, något som har avgörande betydelse för vattenförsörjningen i stora delar av Asien och även för klimatet globalt. Men när jag frågar om hans meriter är det de internationella samarbetena han framhåller.
– Jag var i tre år chef för International Science Council, ISC, i Paris, säger han och visar på organisationens flagga på kontorsväggen.
ISC är en global organisation med akademier och har vetenskapliga organisationer i hela världen som medlemmar.
– Det var ett väldigt spännande jobb, jag kunde åka runt och prata med instanser som FN. Om jag har något mål så är det att arbeta stort och gärna globalt, med mycket kontakter och stora visioner och att göra något bra för världen. Det är vad ISC handlar om och jag är väldigt stolt över det arbetet.
Deliang Chen är också ordförande för geovetenskaplig klass vid Kungl. Vetenskapsakademien och ledamot av fem andra vetenskapliga akademier.
– Inom alla dessa akademier kan man ha mycket aktivitet, skapa nätverk och påverka samhället. Som i FN:s klimatpanel IPCC där vi samlar klimatforskare i hela världen, säger Deliang Chen, som är en av de samordnande huvudförfattarna till den senaste rapporten som godkändes i augusti.
Till jobbet promenerar Deliang Chen. Han har gångavstånd från villan i Toltorpsdalen i Mölndal. De två vuxna sönerna har flyttat ut och i villan bor han nu med sin hustru.
Var träffades ni?
– Vi var kollegor i den kinesiska vetenskapsakademin, hon var klimatforskare och studerade de gamla kinesiska dokumenten om vädret och översatte dem till klimatinformation. Vi blev kära och gifte oss. Hon följde med till Tyskland och till Sverige också. Hon har inte gjort egen karriär, det är lite synd, men när vi lämnade Kina insåg vi att vi inte kunde göra forskarkarriär båda två. Nu jobbar hon inte längre med forskning.
Hur kopplar du av?
– En avkoppling för mig är att skifta till ett annat tema i forskningen, jag gillar att ha många bollar i luften. Så promenerar jag med min fru en timma varje dag och spelar lite gitarr, men det blir mindre och mindre tid till det.
Hur blir klimatet framåt?
– I Sverige ser vi en högre sommartemperatur och mer nederbörd. Men med klimatförändringarna får vi kraftigare svängningar. Till exempel kan det trots den globala uppvärmningen bli vinterdagar som är mycket kalla.
Du har sagt att klimatkrisen går att lösa?
– Ja, det är ett jätteviktigt budskap. Det globala klimatsystemet representerat av den globala medeltemperaturen är ganska stabilt och förutsägbart åtminstone fram till år 2100. Vi ser att den globala uppvärmningen går nästan linjärt med den samlade mängd koldioxid man släpper ut. Så varje ton utsläpp av koldioxid spelar roll och mänskligheten måste agera nu!