Som pedagog på språkverkstaden vid Stockholms universitet har Josefin Hellman handlett tusentals studenter. Hon har mött deras rädsla för att råka plagiera och svårighet att förstå vad en korrekt hantering av källtexter är.
Kan inte informeras bort
Hennes intresse för problemet har resulterat i den vetenskapliga artikeln ”Plagiera eller referera vetenskapligt? En studie om vad studenter behöver lära sig för att bli bättre på referathantering”. I den kommer Josefin Hellman och hennes medförfattare bland annat fram till att det inte går att informera bort plagiering.
– Man behöver lära ut processen att referera och det är ett hantverk studenten behöver lära sig genom övning, säger Josefin Hellman.
Forskare och universitetslärare har ofta lärt sig att referera på egen hand, och saknar därför själva ord på vad de faktiskt gör. Denna tysta kunskap behöver synliggöras för att kunna läras ut.
Det första studenterna behöver öva på är hur man skiljer textens innehåll från dess form, vilket handlar om att plocka ut nyckelord. Det har överraskat Josefin Hellman att studenter ibland tror att de måste byta ut alla ord från en källtext för att inte plagiera.
– Studenterna missar att vissa ord är bärare av viktigt innehåll. I en akademisk text vill man ha god precision och då kan man inte byta ut ord hur som helst.
Plocka ut det relevanta
Studenten behöver också lära sig att urskilja en texts idéinnehåll. Nästa steg är att öva på att läsa källtexten med sitt eget syfte klart för sig för att kunna plocka ut det relevanta i källtexten. Detta är viktigt för att studentens egen röst sedan ska kunna komma fram i hens arbete. Men mantrat i bakhuvudet att texten måste vara objektiv kan hämma studenten om hen inte förstår hur hen konkret kan skapa den egna rösten i en akademisk text.
Det kan till exempel göras genom att inleda ett stycke med en kärnmening som är ett eget påstående och som sedan backas upp med referat. Sambandsord som binder samman olika referat, eller en metatext som förklarar vad studenten har för syfte med det aktuella avsnittet, kan också stärka läsarens upplevelse av skribentens egen röst och bidrag.
– Utan en egen röst upplever läsaren att en text saknar en röd tråd, att det bara är ihopkastade informationsbitar, och texten blir aldrig akademiskt skarp.
Slutligen behöver studenten lära sig konventionerna i det akademiska skrivandet inom det egna vetenskapliga fältet – de är inte desamma i biologi som i statsvetenskap.
Lär ut från början
Idealt sett, menar Josefin Hellman, bör detta läras ut redan från början i utbildningsprogram, som bland annat i USA. Viktigast är att studenterna övar processen att referera först, sedan kan man fokusera på teknikaliteterna som var kommatecken ska placeras i en korrekt referens.
Som gott exempel lyfter hon det statsvetenskapliga programmet vid Stockholms universitet som håller på att utveckla sitt arbete med akademiskt skrivande. Men ofta är insatserna punktvisa, trots att omedveten plagiering och bristande akademiskt skrivande är generella problem vid lärosätena, menar Josefin Hellman.
– Det är naivt att tro att studenterna har med sig kunskapen att referera från gymnasiet eller att det kommer att lösa sig av sig självt
