Efter Kalla faktas reportage hösten 2022 om den så kallade ”cancelkulturen” i Sverige annonserade utbildningsminister Mats Persson (L) att han ska tillsätta en utredning om att inga ord, inte ens n-ordet, ska förbjudas vid våra universitet. Jag har argumenterat för att n-ordets fortfarande har mycket makt (TV4, 2 november 2022) och att dess användning upprätthåller ett kolonialt tillstånd som vi trodde att vi hade lämnat bakom oss (Sveriges Radio, 4 november 2022).
Ett problem i spåren av debatten som följt är att frågor om rasism har tonats ner. Jag är orolig för att inslagen i Kalla fakta försvarar ett rasistiskt språkbruk i yttrandefrihetens namn, vilket naturaliserar de rasistiska praktiker som ännu förekommer vid universiteten.
Utbildningsministern vill försvara den akademiska friheten, men mot potentiellt underkännande av kränkande undervisningsformer. Här är risken stor att kritisk forskning om rasistiska praktiker inom högre utbildning inte ses som landvinningar, utan som någon sekteristisk, skadlig och hotande ”identitetspolitik”.
Andra kolleger har påpekat (Göteborgs-Posten, 14 november 2022) att utbildningsministerns resonemang om identitetspolitik är okritiskt hämtade från USA och England, och att det inte råder någon cancelkultur i Sverige. Men denna uppfattning ifrågasätts av andra forskare från Göteborgs universitet, speciellt med hänvisning till försvaret av genusvetenskap, så som Per-Olof Eliasson belyser i Universitetsläraren (24 november 2022).
Begreppet cancelkultur har också använts för att bemöta en akademisk rörelse mot kolonialism inom universiteten som har växt fram under namnet ”decolonizing the curriculum”. Denna rörelse har växt i spåren av de senaste årens protester från #BlackLivesMatter-rörelsen i USA och England till #RhodesMustFall i Sydafrika. Rörelsen ifrågasätter rasism, kolonialism, nationalism och nyliberala paradigm för att kursplaner, lärandemål, kurslitteratur, kursdesign, föreläsningar och examinationer ska avspegla en post-rasistisk tid.
Flera forskarnätverk har cirkulerat olika upprop och arrangerat seminarier på internationella konferenser om rörelsens framväxt. I spåren av rörelsen har universitet, som University of Hull i England, börjat avkolonisera sin undervisning. Vi som jobbar vid svenska universitet kanske ännu inte känner av denna rörelse, men vi behöver definitivt börja ”avkolonisera” universiteten för att äntligen kunna uppleva en post-rasistisk tid.
Att ”avkolonisera” universiteten innebär att ta itu med cancelkulturen som de facto råder mot lektorer förankrade i rasifierade och koloniserade grupper och samhällen. Trots fem decennier av invandring från dessa grupper till Sverige är deras representation bland akademisk personal extremt mager vid våra lärosäten. Stora delar av våra universitetsutbildningar står fortfarande för vithetens hegemoni gentemot koloniserade grupper och samhällen.
Här kan utbildningsministern, och lärosätena själva, främja att universiteten anställer en större andel lektorer med förankring i våra historiskt rasifierade invandrargrupper. Vi behöver också säkra att de lektorer från grupperna som trots allt blir anställda får möjlighet att utöva sin akademiska frihet utan att bli utsatta för rasistiska, sexistiska eller islamofobiska särbehandlingar. Lektorerna förväntas ägna sig åt sitt arbete i lugn och ro, men det kan de inte i dag. Här behövs det forskning som kartlägger vilka praktiker som ligger bakom att representationen av dessa lektorer fortfarande är så låg bland den akademiska personalen runtom på våra lärosäten.
Enligt vittnesmål finns en rad praktiker som kan inrama en rasistisk cancelkultur och som behöver undersökas och bemötas med en avkoloniseringsagenda.
En första praktik kan handla om en språkton som irriterar vita kolleger i möten eller i vardaglig korrespondens. Lektorer kallas till korrigerande eller medvetandegörande samtal för att de ska anamma den dominerande vita hierarkiska tonen som styr vid institutionerna.
Den andra praktiken kan handla om att vägra ge replik till rasifierade lektorer inför kurskoordinatorer när studenter klagar på deras undervisning på ett rasifierande sätt. Lektorn hotas med administrativa åtgärder om hen inte skärper sig inför studenterna meddetsamma.
En tredje praktik är att frånta kursansvar när lektorerna använder perspektiv som ifrågasätter de epistemologier som dominerar vid kollegierna där lektorerna tjänstgör.
Att utsudda en lektor från kurser hen har utvecklat utgör en fjärde praktik. Det är som att ”avskeda” lektorn när åtgärden vidtas utan någon som helst pedagogisk motivering.
En femte praktik kan handla om att vägra erbjuda meriterande uppdrag till dessa lektorer.
De ovanstående praktikerna utgör bara ett urval som bidrar till att lektorernas pedagogiska- och administrativa portfölj stagnerar. Som en konsekvens, får lektorerna både en lägre löneutveckling som standard, och en lägre anställningsbarhet om dessa söker liknande tjänster på andra lärosäten. Rasifierade lektorer måste antingen anpassa sig till denna naturalisering av diskriminering eller självmant stiga av sina akademiska karriärer. Utifrån dessa praktiker kan det ta betydligt längre tid för dessa lektorer att meritera sig till docenter och vidare till professorer, om de ändå stannar kvar i akademin.
Rasistisk cancelkultur existerar och förgör i det tysta rasifierade lektorers akademiska karriärer. Det är kanske dags att kraftsamla för att gå i riktning mot ”decolonizing the curriculum” och mot en post-rasistisk tid vid våra lärosäten?
Juan Velásquez Atehortúa
Vice ordförande i Antirasistiska akademin
Docent i genusvetenskap vid institutionen för kulturvetenskaper, Göteborgs universitet
