Det är inte särskilt vanligt förekommande med memoarer skrivna av makthavare inom akademin, alltså av någon som har varit verksam som formell eller informell beslutsfattare och därmed haft inflytande på forskning och högre utbildning.
Bjarne Kirsebom är ett av undantagen som i slutet av förra året gav ut Fragment – från ett yrkesliv inom forsknings- och utbildningspolitik. Han berättar bland annat om sin tid som regeringsutnämnd byråchef vid Umeå universitet, om att vara vd samt få sparken från KK-stiftelsen och om att vara statssekreterare på utbildningsdepartementet, under moderate Per Unckels tid som utbildningsminister.
Om detta har Kirsebom skrivit en ganska traditionell berättelse om karriärens ibland oförutsägbara turer, om den formella och informella makten, om de nödvändiga nätverken, de oundvikliga tjuvnypen och intrigerna i det akademinära beslutsfattandet.
Så varför är det inte flera som berättar om sin roll i och erfarenheter av utbildnings- och forskningspolitiken?
Inte ens de folkvalda (utbildningsministrarna) verkar sugna, de senaste decennierna är det bara Lars Leijonborg som har levererat. 2018 gav han ut Kris och framgång: Mitt halvsekel i politiken som till en del belyser hans tid på utbildningsdepartementet.
Men statsråd är självfallet inte de enda makthavarna i sektorn, här finns exempelvis tidigare rektorer vars levnadsteckning det kunde vara intressant att ta del av.
En tidigare rektor som har valt att skriva sin berättelse är Harriet Wallberg som 2019 tillsammans med Kristina Appelqvist gav ut När lögnen blir sanning.
Det är för all del inte en traditionell memoar, men ger god inblick i en rektors generella förutsättningar, även om det främst är en vass och initierad skildring av efterspelet till Macchiariniaffären.
Wallbergs bok är orädd och skarp i sin kritik mot departement och politiker. När det gäller före detta rektorer i allmänhet kan man annars tänka sig att de hämmas i memoarfrågan genom att de är präglade av att ha varit myndighetschefer och därmed tyglade av diverse regelverk.
Här tillkommer att den som en gång haft en maktposition inom högre utbildning och forskning fortsätter att vara efterfrågad, till styrelseposter och utredningsuppdrag. En uppriktigt skriven memoar kan möjligen sätta käppar i hjulet för den som vill fortsätta att verka nära sektorn.
Kirsebom valde att skriva först vid mogen ålder, (han fyller 77) och det är längesedan telefonen slutat ringa med efterfrågan av hans tjänster. Vilket självfallet ger en frihet i skrivandet, det finns inte längre så stor anledning att ta hänsyn till kolleger och uppdragsgivare.
Att memoarerna från universitetsvärlden är få är naturligtvis en fråga för bokförlagen, som inte givet har koll på namn och makthavare i den statliga miljardindustri som akademin utgör.
Om man ska ge förlagen lite hjälp på traven med tips om tänkbara memoarförfattare så finns (för att ta några få av många tänkbara namn) tidigare rektorerna Kåre Bremer, Pam Fredman och Lars Haikola, liksom Karin Röding med sin erfarenhet av både högskola och utbildningsdepartement. Ett annat och lite yngre perspektiv kunde ges av, exempelvis, Klas-Herman Lundgren som sannolikt har en del att berätta om sin karriärväg från SFS-ordförande till sakkunnig på utbildningsdepartementet.
Och om förlagens vilja finns så finns också potential till spännande memoarer, av författare som till skillnad från politiker och näringslivsföreträdare, har förmågan att skriva.
MarieLouise Samuelsson
Journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se