I början av 2000-talet nominerade Göran Perssons socialdemokratiska regering en ledamot till en av de stora universitetens styrelser. Ledamotens enda uppgift var att bevaka universitets jämställdhetsarbete.
Det blev en närmast pinsam historia, eftersom ledamoten inte kunde göra mycket annat än att vid varje styrelsemöte ta upp jämställdhet så där i största allmänhet.
Man kan kalla det signalpolitik enligt gökursmodellen, att regelbundet titta fram och ho-hoa självklarheter som dock inte har med styrelsens övergripande arbete att göra. Det hela blev alltså ett tydligt exempel på hur feltänkt det är när politiker vill styra ett universitet i enskilda frågor via styrelseledamöter försedda med en agenda.
När nu Mats Persson ger sig in i den leken är det dessutom i betydligt större skala och med en bombastisk agenda.
”Man kan i sammanhanget konstatera att Mats Perssons kunskap om styrelsers sammansättning är påfallande föråldrad.”
Man kan i sammanhanget konstatera att Mats Perssons kunskap om styrelsers sammansättning är påfallande föråldrad. I en intervju i Svenska Dagbladet påstår han nämligen att styrelserna av tradition har dominerats av politiker som han vill ersätta med annan kompetens.
Men det är som bekant längesedan det var politiker som dominerade styrelserna.
Oavsett ministerns okunnighet om styrelsernas sammansättning vill han se nya ledamöter med en specifik uppgift, hela styrelser ska bestyckas med säkerhetspolitisk kompetens.
Mats Persson motiverar sitt beslut med högtravande retorik om det oroliga världsläget och att det är krig i Europa, vilket otvivelaktigt är sant. Dock är det synnerligen oklart hur lärosätens styrelser skulle kunna förändra detta.
Tänker Mats Persson att styrelser ska övervaka forskare och förhindra forskning som kan misstänkas utgöra säkerhetsrisker? Att styrelsen ska hindra skumma vetenskapsman för att stjäla patent? Eller ska ledamöterna sitta där som en hel armé av gökur och ho-hoa om att det är krig i Europa?
Nej, återigen bygger ministerns tankegods på felaktiga premisser och okunnighet om styrelsernas roll och arbete. Säkerhetspolitiska överväganden är lärosätesledningens bord, det är organisatoriska frågor för ledning och de säkerhetsavdelningar som finns vid varje lärosäte.
Om regeringen är oroad över den säkerhetspolitiska kompetensen finns de givna vägarna att ta upp frågorna i myndighetsdialog, via regleringsbrev och budget.
Mats Perssons påbud att vilja göra lärosätenas styrelser mer säkerhetspolitiskt kompetenta har som bekant väckt berättigad upprördhet och bestörtning, men också förvåning kring tillvägagångssättet?
”Varför i all världen skulle det vara en lösning att förkorta nuvarande tillträdande styrelsers mandat till 17 månader istället för tre år?”
Varför i all världen skulle det vara en lösning att förkorta nuvarande tillträdande styrelsers mandat till 17 månader i stället för tre år? Om ministern inte litar på de nu tillträdande styrelserna borde han väl omedelbart försöka sparka samtliga.
Mats Persson motiverar sitt extraordinära beslut med att vi har varit ”naiva”, ett uttryck som i olika sammanhang fungerar som en populistisk hundvissla. En signal om att det är dags att göra upp med den gamla ordningen.
”Frågan är om det inte är ministern själv som är synnerligen naiv.”
Men frågan är om det inte är ministern själv som är synnerligen naiv. Man behöver inte vara det minsta konspiratorisk för att se att ministerns avsikt att möblera om i styrelserna ligger nära Sverigedemokraternas offensiva och relativt framgångsrika försök att göra sig av med misshagliga myndighetschefer.
Via nya lärosätesstyrelser kan regeringen komma närmare rektorsämbetet, eftersom styrelserna har stor makt i processen då rektorer ska ersättas och tillsättas. Det ligger helt enkelt i korten att ministerns extraordinära beslut ger fri sikt för den som vill skjuta in sig på valfri rektor.
MarieLouise Samuelsson
Journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se