Trots att vi inom akademin ständigt säger oss sträva efter starka forskningsmiljöer är det oklart vad det egentligen är och hur det kopplar till bra förutsättningar för kunskapande. Som ett resultat av denna otydlighet, liksom av en omfattande byråkratisering av akademin, har det skapats incitamentsstrukturer som gjort viss typ av forskning och vissa typer av forskningsmiljöer dominerande.
Det tycks alltså finnas mer eller mindre uttalade idéer om hur man bäst bygger starka forskningsmiljöer och vad som bäst gynnar framgångsrik forskning. Bland dessa strukturer och idéer går det att identifiera vissa mönster. Vi menar att det blir radikalt olika förutsättningar om styrningen är top down eller bottom up, eller om man ser individen eller kollektivet som bärare av forskningsmiljön. I det följande beskriver vi, med hjälp av metaforer från naturen, fyra olika typer av miljöer beroende av dessa fyra aspekter:
1. Ståtlig ek: Denna typ av miljö bygger på top down-styrning och individfokus. Det handlar om identifierandet av talanger. Miljön byggs sedan upp under dessa framgångsrika personers vingar. Talangen är en entreprenör.
Systemet tenderar att skapa momentum för de som, liksom ekarna, har en förmåga att fånga ljuset. Det ges ett enormt lokalt stöd med pengar och synlighet. Väl där ger det ena det andra och konkurrensen blir allt mindre. Vad som är en stark forskningsmiljö bygger med det här synsättet således på idén om den ”framgångsrike entreprenören”.
2. Granplantering: Fokus på kollektiv och top down innebär formulerande av olika typer av prestationsmått, målstyrnings- och resursfördelningsmodeller, men även modeller för utvärdering av forskningens kvalitet. Mätningarna av prestationerna görs på aggregerad nivå för att fånga hela miljöer och är således inte i samma mening individbaserade utan kollektiva. De kvantitativa måtten premierar viss typ av forskning, exempelvis genom att i detalj precisera vilken typ av publikationer som räknas.
Denna typ av resultatdrivna incitamentsstrukturer tar inte hänsyn till miljöers olika förutsättningar såsom att viss forskning kräver längre tid eller har svårare att attrahera externa medel. Det gör att forskningen riskerar att bli ensidig och kortsiktig för att vinstmaximera. Det handlar om att få ut så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt snarare än att låta kunskapandets logiker i sig vara styrande för vad som tillåts växa. Incitamentsstrukturerna leder här till ”målstyrd likriktning”.
3. Myrmark: Med individcentrerad bottom up är den originella forskaren sinnebild. Denna miljö är näringsfattig och sur, som en myrmark, där endast enstaka träd lyckas skjuta skott med egen kraft och på egna meriter. Här saknas det strukturellt stöd och oavsett faktiska prestationer är det ytterst svårt att skapa ringar på vattnet. Forskningen drivs av inomvetenskapligt preciserade idéer och inte exempelvis nyttokriterier eller behov av synliggörande.
De näringsfattiga forskningsmiljöernas framgång och spridning bygger på enskilda individers engagemang och ork att delta i viktiga akademiska samtal med hjälp av sina externa medel och internationella nätverk. Sådana miljöer kan beskrivas som ”sporadisk bottom up”.
4. Blandskog: Fokus på kollektiv och bottom up innebär att det skapas lokala strukturer som stöttar på gräsrotsnivå. Lokala institutionella strukturer kan i dessa sammanhang vara medfinansiering, miljöbyggarstöd till icke anslagsfinansierade forskare, skrivarstugor, strategiskt och kollektivt arbete med ansökningar, genomarbetad kompetensutvecklingsmodell och aktivt och distribuerat ansvar för forskningsanslag.
Sådana miljöers anslagsfinansierade forskningsledare har, och tar, ett brett ansvar för ämnet och dess utveckling. Det betyder att man som forskningsledare är del i verksamhetsplaneringen och ansvarig för miljön bortom sitt eget specialiserade område. Detta skapar ett slags ”systematisk mångfald”.
Här är det alltså inte fokus på en enskild individ utan på själva miljön och att kunskapandet görs bäst i möten, på seminarier och genom upparbetat kollegialt tänkande. Här möts olika kompetenser och här tas ett mer kollektivt ansvar för forskningens och forskarnas förutsättningar. Denna forskningsmiljö är, liksom den förra, idé- och kunskapsdriven.
Incitamentsstrukturer som bygger på ett top down-perspektiv tycks få en allt starkare roll i svensk forskningspolitik. Synen på kunskapande premierar snabba resultat som syns i rankningar och andra prestationsmått.
Detta skapar legitimitet för profilområden, resursfördelningsmodeller, talangjakt liksom strategier och kvalitetssäkringar som premierar monokultur och kortsiktighet. Det tycks i sin tur generera ökat förtroende från till exempel finansiärer.
På lång sikt kommer det att hämma forskningen eftersom kunskapandet mår bäst om den får formas på sina egna villkor och inte enligt principer om synlighet, snabba resultat och mätbarhet.
Den kanske mest prestigefyllda av de fyra är den entreprenöriellt definierade forskningsmiljön. Detta trots att det är mycket svårt att värdera dessa satsningars framgång, eller styrka. Dels skapas kunskapsmonopol som riskerar att bygga paradigmatiska stängsel som gör det svårt att faktiskt värdera kunskapandets kvalitet, dels är de ibland så stora att de tvingas tråla efter kompetens i hela världen vilket på lång sikt riskerar att hämma vetenskaplig mångfald och frihet.
Det är både förödande och förvirrande att bygga forskningsmiljöer i ett sådant stökigt landskap. Även om varje modell har sina styrkor är det tydligt att fri, långsiktig och ”långsam” forskning inte premieras i dagens system, liksom den kollegiala blandskogen eller myrmarkens kamp.
För att öka mängden blandskog krävs ett aktivt arbete med förutsättningarna för forskningen på lokal nivå. Det kräver att vi tänker om och bryter historiska mönster. Framför allt behövs det mod att låta kunskapandets mångfald och egna specifika förutsättningar definiera vilka incitamentsstrukturer som bäst gynnar svensk forskning. Det görs inte genom ännu mer pengar som gynnar monokulturer eller till ekar som stjäl allt ljus.
Per Gyberg
Prefekt vid institutionen för Tema
Thomas Kaiserfeld
Professor i Tema teknik och social förändring
Harald Rohracher
Professor i Tema teknik och social förändring
Anna Sparrman
Professor i Tema barn
Samtliga vid Linköpings universitet
