Etikprövningen av forskning gör mycket humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning beroende av tillstånd i förväg från staten för att genomföras. Man kan undra: vart tog den akademiska friheten vägen?
Men nu ska regeringen låta utreda frågan.
Knappast någon har kunnat missa att Etikprövningsmyndigheten, EPM, hamnat i konflikt med stora delar av Forskarsverige. I grunden rör kritiken att den stränga lagstiftningen, vars syfte är att förhindra en ny Macchiarini-skandal, även innefattar hum-samforskning.
Under ett par års tid har forskare på debattplats i stora medier larmat om ett dysfunktionellt system. I mitten av maj publicerades ett upprop undertecknat av 2 489 forskare på DN Debatt. Dessutom uppmanar SUHF:s expertgrupp för etikfrågor till att se över hela etikprövningssystemet.
Vetenskapsrådet påpekar i en rapport att forskarnas oro grundas på osäkerhet inom forskarsamhället om hur den nuvarande lagstiftningen ska tolkas och vilken rättspraxis som gäller.
Kritiken har också kommit att gälla den allt strängare tolkningen av lagen som EPM gör. I SULF-skriften Om akademisk frihet från i våras, hävdar Shirin Ahlbäck Öberg, professor i statskunskap vid Uppsala universitet, att EPM genom övertolkning av sitt mandat beskär den fria forskningen.
Denna kritikstorm mot etikprövningssystemet fick utbildningsminister Mats Persson (L) att agera. Först, enligt TV4, gav han EPM i uppdrag att göra en kartläggning av myndighetens beslut. Men som reportern påpekade: En kartläggning, det låter inte så vasst.
Ministern tog dock ny sats. Förra veckan meddelade han att en utredning ska tillsättas som ska se över etikprövningslagen.
Om man tar ett steg tillbaka och betraktar frågan är det är lätt att inse att det är rimligt att stränga regler omgärdar det medicinska området. Där är det i sista hand en fråga om liv eller död.
Men att samma stränga regler även omfattar hum-samforskning är inte rimligt.
”Att behöva tillstånd i förväg för en journalistisk granskning är otänkbart i Sverige, men det har blivit situationen för viss forskning.”
För att ta ett exempel, hämtat från journalistprofessor Jesper Strömbäck i Dagens Arena: Tänk dig att innan en journalist får påbörja en granskning av exempelvis missbruk av skattemedel inom en verksamhet, så måste hen skicka in en ansökan om etikprövning.
Det exemplet visar hur märklig situation blivit. Att behöva tillstånd i förväg för en journalistisk granskning är otänkbart i Sverige, men det har blivit situationen för viss forskning.
Varför har det då blivit så här?
Det är en absurd effekt av att lagstiftarna ville förhindra att charlataner som i likhet med Macchiarini i forskningens namn tar livet av patienter.
Politikernas akuta bestörtning över Macchiarini-affären gjorde att de inte insåg konsekvenserna av att den stränga lagstiftningen även kom att omfatta hum-samforskning.
Till detta kommer att den lilla Etikprövningsmyndigheten verkar sträva efter att utöka sitt mandat så mycket som möjligt. EPM menar till exempel att myndigheten inte bara ska bevaka forskningsetiken utan också väga risken för den personliga integriteten mot nyttan med forskningen.
”Inte nog med att forskare ska be om lov att forska, de riskerar fängelsestraff om de bryter mot reglerna.”
Konsekvensen av de här två faktorerna leder till att hum-samforskare i praktiken måste be staten om lov att få utföra forskning om den innefattar människor. Inte nog med att forskare ska be om lov att forska, de riskerar fängelsestraff om de bryter mot reglerna.
Klarast uttrycker Sten Widmalm, professor i statsvetenskap i Uppsala, problemet med etikreglerna i Svenska Dagbladet. Han skriver att det inte är någon överdrift att hävda att de reglerna utgör den största inskränkningen av akademisk frihet i Sverige i modern tid.
Vad kan man då göra åt det?
Det tidigare nämnda forskaruppropet föreslår att man ska ändra etikprövningslagen så att den endast gäller för medicinsk forskning, i linje med resten av EU. Icke-medicinsk forskning som i dag kräver etikprövning skulle i stället kunna prövas vid lokala etikprövningsnämnder knutna till lärosätena.
Sammanfattningsvis var det klokt av utbildningsminister Mats Persson att lyssna på de upprörda forskarna och de bekymrade instanserna. Kanske reparerar han nu lite av den ansträngda relationen till akademin som orsakats av det obegripliga agerandet kring universitetsstyrelsernas kortare mandatperioder.
Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
